Det är visserligen inget som Örebro kan vara stolt över, men det var Eyravallen i Örebro som var arenan för det första stora huliganbråket i svensk fotboll. Ja, frågan är om det inte fortfarande är rekord när det gäller antal huliganer inne på planen. Såvida vi inte ska räkna dom som huliganer som stormade Ullevi efter Göteborgs allsvenska viktoria i höstas.
Året var 1970 och allsvensk slutomgång. Matchen på Eyravallen gällde om "Blåvitt" eller ÖSK skulle degraderas. För ÖSK skulle oavgjort rädda laget kvar, för IFK fanns inget att be om, det var bara seger som var räddningen. I det närmaste 14.000 åskådare kom till "Vallen", bland annat en himla massa göteborgare. Jag var där tillsammans med sonen Jens, då 8 år. Vi hade inte den bästa utsikten instängda som vi var på överfylld ståplatsläktare. Därför finns det nog andra än jag som har bättre detaljbeskrivning att ge över vad som hände. Men här är min version.
Huliganbråk var vid den här tiden ett ganska okänt begrepp. Det fanns ingen anledning att inte utnyttja Eyravallens alla publikutrymmen. Därför satt mängder av åskådare på bänkar på löparbanorna, som då fanns på Eyravallen. Och om jag förstod saken rätt, var det mängder av IFK-supportrar som satt på dessa bänkar, bara nägra meter från planen. Som man utan några hinder lätt kunde nå.
IFK var alltså tvingade att vinna. Innan avgörandet kom, cirka 20 minuter in på andra halvleken, hände en incident som indikerade att något otrevligt skulle kunna hända. ÖSK:s Göran Kummelstedt fick en ölburk i huvudet, kastad, förmodligen, av en IFK-supporter. Göran däckades men kom in på planen igen, bandagerad. Om Göran hämnades på burkkastaren eller någon annan som missfirmade honom då han skulle hämta bollen bland bänkarna för att göra inkast, vet jag inte. Han lär dock, vilket jag inte fått bekräftat, ha hällt en hink vatten, som fanns för spelarnas avkylning, över en åskådare.
Det som därefter blev droppen som gjorde att matchen urartade till en stor skandal var att ÖSK tog ledningen genom ett vackert mål av Janne Mossberg. IFK-supportrarna förstod nog i det läget att slaget var förlorat. Inget indikerade att laget, som verkligen inte var bättre än tabellplaceringen visade, skulle kunna göra två mål och vända matchen.
När 10 minuter återstod stormade hundratals göteborgare in på planen. Domaren, som var Sven Jonsson, bröt matchen naturligtvis. "De första huliganerna" nöjde sig inte med att storma planen, de bäddade för att matchen inte skulle kunna slutspelas genom att rycka upp målstolparna. Rycka upp var det, för målstolparna var vid den här tiden förankrade i hål i gräsmattan.
I det här läget framstod spelarna, i varje fall några av spelarna, i IFK Göteborg som de verkliga huliganerna genom att aktivt vinka in sina fans på planen. Det såg Jens och jag med tydlighet från vår plats på läktaren. Skulle gärna vilja veta vad de här spelarna, som idag bör vara i 60-årsåldern, tycker om deras tilltag på Eyravallen 1970. Lite inspiration fick de säkert av dåvarande speakern på arenan. Han använde sin möjlighet att ingripa genom att tala om för göteborgarna på planen och spelarna att " lämnar ni inte planen genast kommer domaren att bryta matchen". Det var ju just det de alla ville få till stånd.
Under tiden det här pågick hade domaren telefonkontakt med fotbollens tävlingsansvariga i Stockholm som anmodade honom att till varje pris få matchen slutspelad. Så skedde också. Matchen återupptogs efter 50 minuters uppehåll sedan polis med hundar rensat planen från göteborgare. ÖSK vann med matchen enda mål och IFK Göteborg degraderades för att inte återkomma till Allsvenskan förrän 7 år senare, 1977.
Så vitt jag kommer ihåg utdelade inte domaren några straff. Naturligtvis skulle Göran Kummelstedt ha utvisats för dumheterna med vattenhinken. Dessutom ett par av de mest aktiva IFK-spelarna,. de som vinkade in fansen på planen.
Vid den här tiden fanns inga sanktioner att ta till mot klubbar som inte höll ordning på sin supportrar. Inte så konstigt eftersom huliganbråk ännu inte existerade. Det var IFK Göteborgs supportrar som fick inleda denna sorgliga företeelse i svensk fotboll.
Bengt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar