Den gulbruna bandybanan

Isen på min enmans bandyplan låg aldrig spegelblank precis. Men den hade fördelen att den låg nära och, framförallt, jag fick rå om den alldeles ensam och ostörd. Inte ens Ernst Larsson, som ägde bandyplanen, brydde sig om mina matcher, trots att jag aldrig frågat honom om lov att utnyttja isytan.

Varför isen aldrig låg spegelblank? Jo, det kom an på att grunden för isytan var en så kallad gödseldamm, klart färgad gulbrun av all spillning från Larssons kossor. Jag kan än idag se framför mig den gulbruna isrektangeln med ytmått anpassat för enmansspel. Visserligen hade inte dammen rektangelns form, men den bandybana jag med stor frenesi och oerhört konsekvent skottade fram fick med snövallarnas hjälp bandybanans form.

Vintrarna 1946-48 hade Larssons damm en oerhörd dragningskraft på mig. Vid förvinterns första köldknäpp var jag där och prövade bärigheten på isen. Eftersom vattnet i dammen var höggradigt utspätt med kossornas varma spillning, var isläggningen alltid litet senare Larssons damm än på andra vattenytor. Å andra sidan var dammen så grund att den , trots vattentemperaturen, ganska snart blev bottenfrusen och då hart när omöjlig att plurra i.

Så snart snöflingor börjat falla var jag där med min skyffel och gjorde planen spelbar. Klart är att jag ägnade oändligt mycket mer kraft åt snöskottning av Larssons damm än röjning hemma vid huset i Sånnersta. Det var i min värld mycket viktigare att en match mellan två av den tiden storheter i bandy, Karlstad- Göta och Örebro SK, kunde spelas på utsatt tid, än att den 75 meter långa vägen hemma mellan boningshuset och utedasset var framkomlig.

Det förhållandet att lagen tillsammans bara hade en spelare på planen betydde att regelverket måste vara enkelt utan möjligheter till fusk. Ändå hände det påfallande ofta att Örebro SK:s gulsvarta lag gick segrande ur matcherna och alla tre åren vann turneringen på Larssons gulbruna damm i Sånnersta utanför Kumla. Lag som Kumla och Mjölby, som av outgrundlig anledning alltid fick var med i turneringen trots att de bara var dividion 2-lag, belade alltid de två sista platserna i tabellen.På något sätt kändes det mest lik verkligheten om ÖSK vann och Kumla och Mjölby kom sist. Jag har förresten ett klart minne av att min bror Ingemar stod i Mjölbys mål. Han var naturligtvis chanslös när Tjappe Magnusson i ÖSK och Nicke Bergström i Nässjö fyrade av sina kanoner.

Märkligt nog stod det aldrig en rad i vare sig Nerikes Allehanda eller Örebro-Kuriren om de högintressanta matcherna på Larssons damm. Men i ÖSK:s kommande jubiléumsskrift måste de väl få ha sin givna plats.

Jag tror ingen mer än jag har minnen av Larssons damm, i varje fall inte i dess roll som allsvensk bandybana. Så vitt jag kan minnas var jag alltid ensam och jag är inte ens säker på att jag nämnde för någon att jag hade en egen bandybana. Den hemligheten är härmed röjd.

Det är nu 60 år sedan den sista allsvenska bandymatchen spelades på Larssons damm i Sånnersta. Jag tror att det var Slottsbron och Örebro SK som var sista paret ut. ÖSK vann!

Bengt