Idag gjorde jag come back i Lundbyspåret. Det var några veckor sedan jag attackerade Bekeles världsrekord på 5000 meter där, men allteftersom jag insåg att det var alltför mycket vandrande pinnar , skägg och en pratsjuk Sören ivägen för mina rekordambitioner bytte jag hemmaplan till Karlslundsskogen. Där kan bara en och annan mosbricka hindra min framfart.
Mina gamla motionskamrater såg jag inte skymten av. Synd, för jag hade tänkt håna Sören för LIllåns misslyckade försök att ta poäng i innebandy. Den vandrande pinnen, med sitt rekord på cirka 20 minuter på 100 meter, lyste också med sin frånvaro. Han kanske inser sin begränsning och avstår från nya rekordförsök Skägget som brukar stoltsera med att han tar sig runt de fem kilometerna utan stavar syntes inte heller till. Med andra ord, jag var ganska ensam på spåret.
Som tidigare har jag lovord till dom som sköter spåret i Lundby. Spårmarkeringsbrickorna fanns på plats. Helt gula. Gula och Vita. Vita oach svarta. Jag menar dom där brickorna som man fäster på stolpar utefter spåret och som i alla andra motionsspår visar vilken spårlängd motionären är inne på. 10 km. 5 km. 2 km. I Lundbyskogen får man gissa sig till vad de olika färgkombinationerna betyder. Det känns ovisst huruvida man snart är i mål eller om man har sisådär en 8 kilometer kvar innan man kan bryta målsnöret.
Kanske är det med dom här spårmarkeringarna som med trafikskyltar; man är skyldig att veta vad dom betyder. Det kanske till och med står i den lokala ordningsstadgan och den är man ju absolut skyldig att kunna.
Jag kom dock i mål men långt från rekordtiden. Kanske var stavarna för korta. Eller hade olika längd. Eller var det blåsten? Hur kan det blåsa motvind hela tiden på en motionsrunda?
Bengt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar