Tro honom inte!

"Tänk er en utställningmed prylar och autografer från spelare som Zlatan, Henke, Ronaldino och Kaká. En sådan finns nu att beskåda på Örebro läns muséum - fast med större spelare i huvudrollen"

Så inleder journalisten Karl Schriever-Abeln sin artikel om den stolta svenska fotbollepoken från OS-guldet i London 1948 till VM-silvret i Sverige 1958 i dagens Nerikes Allehanda. Jag undrar hur många som håller med om bedömningen "fast med större spelare i huvudrollen". Jo, jag vet att brasilianaren Pelé räknas som den störste av alla, men i övrigt är det svårt att hitta några spelare från den aktuella perioden som är större än den ingressvis namngivna kvartetten.

Ska man vara petig finns det också anledning att kommentera Schriever-Abelns upplysning att franske kanonieren

" Just Fontain dundrade in hela 13 mål för Frankrike under mästerskapet men lyckades ändå inte slå sig in i det världslag som journalisterna tog ut efter turneringen".

Turneringen var VM i Sverige 1958. Nog borde en sådan redovisning kompletteras med informationen att Fontain fick flest röster av alla VM-turneringens spelare, fler än självaste Pelé, men att de arma journalisterna strödde ut rösterna på Fontain på tre olika positioner- högerinner, center och vänsterinner. Han var ändå nära att vinna på alla tre positionerna men nådde inte absoluta toppen på någon av dem. Just Fontain var bäst av alla vid VM-turneringen i Sverige 1958.

En tredje upplysning i artikeln fick mig att haja till, nämligen följande:

"Alla dessa namn är fortfarande kända för den svenska allmänheten. Inte riktigt lika känd är Sveriges dåvarande förbundskapten, engelsmannen George Raynor. Den extremt korte engelsmannen är Sveriges mest framgångsrike förbundskapten genom tiderna och ledde landslaget till VM-silver, VM-brons, OS-guld sam OS-brons under en tioårsperiod. Där ligger Lars Lagerbäck i lä"

Sanningen är den att George Raynor inte var förbundskapten med fullt ansvar för laguttagning, träning och taktiska dispositioner. Så jämförelsen med Lagerbäck är inte särskilt meningsfull. Tur, kanske, att Raynor inte hade ansvaret för laguttagning för då hade inte proffsen Lennart Skogluind, Kurre Hamrin Nils Liedholm och Bengt "Julle" Gustafsson funnits med VM-laget 1958. Han ville nämligen inte ha med några proffs i det svenska laget. Under hela den 10-årsperiod som utställningen omfattar var det en UK - uttagningskommitté - som valde ut de spelare som skulle representera Sverige. Det finns varken anledning att förringa eller överdriva George Raynors betydelse för de svenska framgångarna de aktuella åren

Eftersom Schriever-Abeln påstår att

"allt detta och mycket mer finns berättat på en rad olika sätt på muséet"

Så hoppas jag inte är fallet.