På "min" Vårdcentral, den som jag tilldelats, finns två köer att "kölappa in" sig på. En för de som ska till läkare och en för de som ska till labbet för provtagning. För båda köerna finns tavlor som visar vilket könummer som gäller.
När jag kom till Vårdcentralen för provtagning hade läkarkön kommit till 78 och provtagningskön till 41. Jag fick nummerlapp nr 49 och hade alltså en viss väntan att stå ut med. Inget problem eftersom det var varmt och skönt i väntrummet och -23 ute. Dessutom serverades såväl kaffe som glögg, vilket jag inte kunde utnyttja eftersom provtagningen skulle ske "på fastande mage".
Trots att väntrummet var fullt av människor var det tyst som i...ja jag vet inte vad. Ända tills en gammal dam, hon var minst i min ålder, ställde sig upp och med hög röst bröt tystnaden och påstod att det måste vara nåt fel på kölappssystemet. Hon skulle till provtagningen och hade kölapp nummer 82 och kön hade bara kommit till 44. Hon hade, som ni förstår, tagit kölapp till fel kö.
Det hela ordnade naturligtvis upp sig. Damen fick komma in vid nästa upprop, vilket ingen med rätta kölappar protesterade mot. Däremot lyckades inte personalen rätta till kölappsproceduren, varför det inför varje nytt "insläpp" blev diskussioner om vem som stod på tur. När tavlan bjöd in "44" fick "43" högljutt argumentera för att det var hens tur. Jag hade alltså 49 och smet in när talvan visade att "50" var välkommen in. Till innehavaren av kölapp nr "50"s stora förtrytelse. När jag var provtagen och klar hörde jag hur "57" och "58" kivades om vem som stod i tur.
Jag hade en idé om hur personalen mycket enkelt skulle lösa det här kölappsproblemet, men jag ville ju inte lägga mig i hur de ska sköta sitt jobb. Det hade säkert missuppfattats.
Tänk vad en liten gumma kan ställa till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar