söndag 2 december 2007

Den fantastiska idrottsstaden Kumla

Jag har förstått att många väntar på att läsa fortsättningen på min berättelse om det fantastiska idrottslivet i Kumla, min födelsestad, på 1940-talet. Jag kan väl fortsätta med de mångkunniga bröderna Johansson,"Murar-Brors" grabbar, som på olika sätt dominerade idrottlivet i skostan.

De fyra, Chimbou, Kvisten, Garvis och Linus, eller Olle, Ingemar, Åke och Gunnar för att tala dopnamn, figurerade i resultatlistor när det gällde boxning och brottning och fanns med i laguppställningar för IFK:s olika fotbollslag

Chimbou var framförallt boxare men spelade också fotboll, då mestadels i B-laget.

För Kvisten gällde det omvända. Han var en stöttepelare i fotbollslaget och värvades också till ÖSK mot slutet av sin karriär. En karriär som för övrigt ändades genom ett benbrott av komplicerad natur. Som boxare är han innehavare av ett svårslaget, om än inte så ärofullt, rekord. Vid en boxningsgala i Folket Hus gick han en match i tungvikt mot en, förmodligen, alltför bra motståndare. Matchen tog så lång tid som det tar för en vältränad idrottsman att räta ut armen. Det var nämligen vad hans motståndare gjorde och Kvisten låg uträknad på canvasen. Tiden det tog för den riktige Ingemar Johansson, Ingo, att knocka Eddie Machen ett decennium senare var en eon jämföreslevis.

Garvis var lite brottare och mycket fotbollsspelare. Liksom Kvisten var han under många år ordinarie i IFK:s A-lag.

Lillbrorsan Linus var nog den mest framgångrike boxaren i familjen och jag tror han jabbade hem någon medalj i något sammanhang. Svealandsmästerskap eller så.

Om vi går utanför Johansson-sfären kretsade mycket kring friidrottaren Malte Pihl, vars favoritgren var höjdhopp. Han nosade också på distriktsrekordet i tresteg. Tid efter annan basunerades det ut att Malte skulle knäcka närkerekordet i höjdhopp. Ofta var det i pausen på seriematcherna i fotboll men jag kan inte komma ihåg att han någonsin lyckades. Däremot kommer jag ihåg att höjderna var runt 180 cm och att det bara var den gamla hederliga saxstilen som gällde I tresteg landade Malte Pihl mestadels på 13 och en halv meter. Malte Pihl ,som var en mycket pratglad person, var till vardags frisör och han drev en egen frisersalong . Det sas allmänt att han var bättre höjdhoppare än frisör och det kan nog stämma.

Fotbollsidolen framför andra var kanoncentern Gunnar "Salle" Sahlin. Hans mest minnesvärda bedrift var fem mål i en seriematch mot Bredvalla. Ett mål avfyrades från sisådär 60-70 meter. Andra lirare med färg var bröderna "Buckla" och "Niggern" Karlsson. Ett sånt smeksamt som det senare hade väl förresten betytt åtal idag. Arne, som han egentligen hette, hade en kritvit kaluv, därav smeknamnet.

Ragnar "Grindtorparn" Karlsson är värd sitt eget kapitel, Jag satt en gång bakom honom på läktaren och hörde honom påstå att "backarna i Allsvenskan skulle jag kunna ta ner hur lätt som helst. Det är bara att ställa sig i vägen". Framförallt en från IFK Kumla till ÖSK flyktad yngling skulle han med lätthet kunna stoppa. Det var min bror Pelle det.
Det där blev jag mycket imponerad av och undrade i mitt stilla sinne varför "Grindtorparn" aldrig fick spela i A-laget och att han aldrig ens var helt ordinarie i B-laget.

Fast det sas att Kumla tidigare hade haft fotbollsstjärnor av betydligt större lyskraft än Salle, Buckla, Niggern och Grindtorparn. Vad jag förstod av snacket hade Walter Hoffner, "Tigern" Rosenberg och "Ilsk-Nisse" Johansson med flera varit närmast landslagsaktuella. Min pappa Lasse nämndes också ibland. "Knycken" kallades han. Det var väl på grund av någon specialare med "tvärstopp" som han fick det namnet. Jag har tyvärr aldrig sett pappa spela fotboll mer än i en korpmatch i Kvarntorp. Han spelade i Rockesholmsugnens lag och han fick muskelbristning redan efter några minuter. Kanske försökte han sig på sin gamla specialare.

Av allt det här förstår ni att Kumla var centrum för stor idrott. Det var alltså inte bara världsrekordhållare Verner Hardmo och motorgalningen Evert "Kumla.-Frasse" Fransson som spred glans över staden som det sas hade "mer skomakare än folk"

Jag ska så småningom berätta om betydligt senare tider då idrottsstaden Kumla förstärkte Örebro Sportklubb med många duktiga fotbolls- och bandyspelare och då det fostrades nya mästare i olika discipliner.

Bengt

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida