ÖSK-minne 18 - fiaskot på Tunavallen

Jag har, skam till sägandes, medverkat i en av mest fiaskobetonade matcher ett ÖSK-lag i fotboll spelat. Den strålande vårsäsong vi gjorde, som ledde fram till finalen mot IFK Eskilstuna på Tunavallen, har jag redogjort för i "ÖSK-minne 17- det målet glömmer jag aldrig". Skammen delade jag med följande spelare: Lars Carlsson, Orvar Bergmark, Olle Sääw, Sven-Olof Askerblom, Gillis Canderyd, Stig Enock, Pelle Thörner, Arne Lundqvist, Leif Wendt och Sven Nilsson. Och ledarstaben.

Matchen gällde en plats i kvalet till Allsvenskan. Vi behövde bara ett oavgjort resultat för att behålla serieledningen. IFK Eskilstuna behövde en seger för att passera oss. För båda lagen gällde, att det efter finalmatchen återstod matcher mot på papperet mediokert motstånd. Matchen emotsågs med enormt intresse i Eskiltuna, mera ljumt intresse i Örebro. Den allmänna åsikten var, att det här skulle ÖSK klara med glans, så svaga som Eskilstuna varit under avslutningen av serien.

Både förberedelserna inför och genomförandet av finalmatchen var genant usla. Jag kan med fog påstå att Eskilstuna fick segern utan egentligen behöva anstänga sig på det sätt de säkerligen hade förberett sig för. Jag var ungtuppen i laget, tillsammans med Leif Wendt, och jag var oerhört förvånad att så litet gjordes för att förbereda laget för den för klubben så viktiga uppgiften. Jag kan inte påminna mig någon egentlig samling inför uppgiften. Ingen taktiskt genomgång varken efter sista träningspasset på torsdagen eller på söndagen före matchen.

Resan till Eskilstuna företogs i privatbilar, som inte avreste samtidigt från Eyravallen, utan spelarna droppade in litet då och då i omklädningsrummet på Tunavallen. Jag kan inte påminna mig en enda genomgång med någon som helst redovisning av en strategi hur vi skulle klara av uppgiften. Men glatt och trevligt var det som vanligt i omklädningsrummet. Det kanske var det som var strategin. Att det "bara" var en vanlig match. Det var nog bara jag som var nervös.

IFK Eskilstuna vann med 3-0 och uppriktigt sagt blev vi utspelade inför nästan 11.000 åskådare. Nonchalant försvarspel bäddade för åtminstone två av målen. Anfallsmässigt var det mycket uddlöst och inte blev det bättre när Orvar Bergmark skickades fram för att om möjligt öka anfallskraften. Till och med denne Orvar, som följande år skulle väljas till världens bäste back, gjorde för en gångs skull en mycket blek insats.

Eskilstuna vann naturligtvis serien, klarade av Sundsvall i kvalet med sammanlagt 5-2 och spelade i allsvenskan VM-året 1958 och halva 1959. Det var då lade om från höst-vår till vår -höst.

Men som sagt en så fiaskobetonad insats kan jag inte påminna mig att ÖSK gjort varken förr eller senare. Och jag var med. Jag erkänner. Men det var framförallt de gamla rutinerade rävarna som svek.

Bengt