Hälsovådligt sommarjobb vid Hagendalsvägen

Så vitt  jag kommer ihåg såg min pappa till att jag alltid hade någonting att göra på mina sommarlov. Med " någonting att göra" avsågs att jag skulle tjäna några kronor för att kunna bidra till hushållskassan eller i varje fall vara självförsörjande när det gällde biobesök och inköp av Allsport, Idrotts-Bladet och Rekordmagasinet. Under två år var min sommararbetsplats förlagd till Hagendalsvägen i Kumla.

I min förra blog berättade jag om IFKs informationstavla vid Kumla Järnhandel. Där inne på gården bakom Järnhandeln och Konditoriet, en trappa upp för övrigt, hyrde en av Kumlas otaliga "skuttar" lokaler för tillverkning av skor. En "skutt" var ett skomakeri som antingen tillverkade skor i liten skala eller tjänade som underleverantör till någon av de stora skogiganterna i stan. I just den här "skutten" stod jag en hel sommar och strök på lim på bindsulor och avlönades för det synnerligen hälsofarliga jobbet med några kronor i veckan av skuttfabrikören själv, Alfonso Ahl. Idag hade inte jobbet fått ske utan effektiv luftkonditionering, framförallt hade det inte fått utföras av en 14-årig grabb. När jobbet var klart för dagen var jag alltid yr i skallen, en yrsel som ganska snabbt försvann.
Så vitt jag vet har de här veckorna i limångorna vid Hagendalsvägen inte inneburit några bestående hjärnskador, men den saken kan diskuteras.

En av mina arbetskamrater i limångorna var Åke Andersson, en mycket framgångsrik gångare i IFKs synnerligen framgångsrika gångsektion

Skulle Snusse spela?

Jag fortsätter min nostalgiska 50-talsvandring Hagendalsvägen upp och Hagendalsvägen ner i Kumla. Med avstamp vid taxistationen passerar jag godishuset Pomona, Bengtssons Herrekipering , J.W. Johanssons livmedelaffär i hörnet vid Köpmangatan och Björkmans Konditori och stannar till vid IFK Kumlas informationtavla vid Kumla Järnhandel. Där, på den tavlan,  fick man svart på vitt på om Penseln, Snusse och Salle fanns med i laget mot Bredvalla på söndag eller om lagledningen beslutat satsa på en ung Pelle Yngevsson. Det sas till och med att även Penseln, Snusse och Salle fick masa sig fram till Järnhandeln för att få veta om de hade Oscar Anderssons förtroende. Eller Oscars frus förtroende- för elaka rykten sa att det var hon som hade sista ordet när laget togs ut. Men officiellt var Oscar lagledare.

Det händer även i våra dagar att lagledningar av strategiska skäl håller laget hemligt - för allmänheten och för media, men jag tror ingen spelare numera behöver ta sig till klubbens informationstavla för att få någon anledning att bättra på putsen på  fotbollsdojorna.

När det gäller Bengtssons Herrekipering har vi, tror jag,  i vår garderob en klädhängare med inbränt Bengtssons Herrekipering. Så sannolikt har någon i familjen någon gång  besökt Bengtsson för att förnya garderoben eller delar av den. Jag glömmer aldrig att Bengtssons Herrekipering alltid hade en levande tomte i sitt skyltfönster då det var julskyltning

 Annars var en annan klädesbutik längre upp på Hagendalsvägen vår huvudleverantör av kläder - Mobergs Herrekipering. Till den butiken återkommer jag senare under min vandring Hagendalsvägen upp och Hagendalsvägen ner.

Tomix

Just där Hagendalsvägen i Kumla i sin västra del övergår i gångtunnel under järnvägen låg mycket strategiskt stans taxistation. Jag vet inte om Tomix var ägare till stationen, han var i varje fall den man mest förknippade taxiverksamheten i stan med. Vad han egentligen hette vet jag inte. Inte heller var "artistnamnet" Tomix kom ifrån. Förmodligen hette han Andersson, eller varför inte Gustafsson.

Det viktiga var att Tomix symboliserade trygghet och fart. Låg fart. Man kom alltid tryggt fram till beställd adress om än med försening. Sas det, för själv var jag ingen trogen taxikund, men jag snappade upp alla historier om hur Tomix vägrade att passera ljudvallen, vilken för honom låg vid 50 km/tim.

 Jag har dock en händelse, en resa med Tomix, att berätta om. Vi var ett ungdomligt gäng på fyra personer som bestämde oss för att förlägga lördagskvällens övningar till Hallsberg. I brist på tågalternativ anlitades Tomix. Under taxiresan via Blackstabacken och Sannahed passade vi på testa Tomix rykte som antifartdåre. Vi berömde bilens lugna spinnade vid farten 50 km/tim, men undrade hur det skulle låta om han tryckte lite extra på gaspedalen så att bilen for fram i hiskliga 60 km/tim. Även om det var emot hans natur antog han utmaningen och just när hastighetsmätaren passerade 60-strecket hördes en svårlokaliserad knall. Om Tomix bleknade kunde vi inte se, men han stannade vid vägkanten, gick runt bilen för att besiktiga eventuella skador, men han fann inget anmärkningsvärt. Vilket inte var att vänta eftersom "knallen" hade åstadkommits av en av de tre i baksätet.

Någon mer farttest var inte att räkna med, den fortsatt färden till Hallsberg gick i Tomixfart, d v s 50 km/tim.

Hagendalsvägen i Kumla "upp och ner"

I Kumla går man" man ur huse" för att nostalgiskt fotvandra på stans gator och minnas. Det hela sker numera i så organiserad form att man bildat en särskild förening som naturligtvis fått namnet "Gata upp och gata ner". När det är dags att beta av Hagendalsvägen, Kumlas paradgata, vill jag gärna vandra med och sprida mina kunskaper om den gata som med sin öst-västliga riktning startade vid Tomix droskstation i väster till Kihlströms kiosk vid Reo-biografen uppe vid Kungsvägen i väster.  På min tid alltså, numera har inte Hagendalsvägen längre karaktären av paradgata. Det enda jag egentligen inte vet om Hagendalsvägen är vem Hagendal var. Men det skulle inte förvåna om det var ett av högdjuren inom skobranschen.

Mellan droskstationen i väster och Kihlströms måttligt välsorterade kiosk vid Reobiografen fanns då, jag pratar om 40-50-talen, ett stort antal affärer, kiosker och näringsställen som jag knivskarpt minns.
Jag tänker att spegla livet på Hagendalvägen, så som jag uppfattade det och var en del av, i min spalt den närmaste tiden.  Varför inte börja med Tomix?