Spontanfotboll i Torp

Fotbollsmatcherna på fotbollsplanen i Torp i slutet av 40-talet och början av 50-talet är egentligen obeskrivliga, men jag tänker ändå göra ett försök Matcherna var inte organiserade, det var bara allmänt känt inom minst en mils radie att på torsdagskvällarna sommartid delades det upp till fotbollsspel på den yta som egentligen inte förtjänade att kallas för fotbollsplan. Och visst hörsammades inbjudan till spel, inbjudan som bara fanns ryktesvis.

Eftersom jag vid den här tiden inte var mer än 14-15 år v ar jag inte kvalificerad att delta enligt de oskrivna reglerna. Att jag ändå någon gång fick äran att delta var när ett av lagen behövde kompletteras med en spelare för att det skull bli lika antal . Det var alltså inga matcher för knattar precis. Nej, det här var ett forum för traktens 18-50 -åringar att avreagera sig och hänge sig åt spontanfotbolls i ordets rätta bemärkelse.

Planen i Torp är värd sitt eget kapital. Det var en yta något mindre än en fullstor fotbollsplan, röjd för sitt ändamål i skogskanten vid vägen mellan Kumla och Ekeby. På kortsidorna och bortre långsidan begränsades planen av först diken och där bakom storskogen. Den öppna långsidan mot slätten utgjordes av en grässlänt som matchkvällarna fick utgöra läktare för den publik som aldrig var fåtalig. Med övervägande kvinnligt inslag, ska sägas.

Sidodikena var inte de enda. I brist på krita, sågspån eller annat sådant material markerades de två straffområdena och planens mitt av visserligen grunda men dock diken. Ytorna mellan alla dessa diken var inte jämna precis, men å andra sidan var inte de spelare som deltog i matcherna av den klass att de krävde hyggligt jämnt underlag för komma till sin rätt. Man kan väl säga att dikena fungerade som ett handicapsystem. De missgynnade de duktiga och gynnade de mindre försigkomna. Alla spelade så att säga på samma nivå.

Som jag sa inledningsvis var det torsdagskvällar som var matchkvällar. Då kom de cyklande från Ekeby, Säbylund, Folketorp, Dynningeberg, Hällabrottet och en hel del "stassare" från Kumla samt, naturligtvis, från närliggande Brånsta och Sånnersta. Mina bröder Pelle och Folke var till exempel alltid med och syster Bibi satt på grässläntan och kollade in. Det var som sagt inga knattar utan fullvuxna bonddrängar, kvarntorpare, skrothandlare, skofabriksarbetare och torpare, angelägna att få svettas ut under några timmar. För matcherna var sällan några 90-minuters, men dom kunde också förstås bli betydligt kortare om man inte kunde enas om ett domslut. För någon domare som kunde lösa sådana tvister fanns inte. Det blev fantastiska diskussioner om en dråpspark från en drängkänga skett innanför eller utanför straffområdesdiket. Eller om ett skott gått utanför eller innanför stolparna. För något målnät fanns förstås inte. En annan sak som kunde orsaka ett abrupt stopp på matchen var att bollägaren, det fanns oftast bara en boll, skulle hem mocka i lagårn eller nåt sånt. Det kunde också hända att han tog sin boll och åkte hem om han inte gillade ett domslut.

Den här företeelsen med spontanfotbollen i Torp upphörde när jag var gammal nog att var med, men jag var innan dess trogen åskådare, tillsammans med alla flickorna, på publikplatserna på grässlänten.

För att fullständiga bilden av denna kaotiska spontanfotboll måste sägas att det oftast var fler än elva spelare i vardera laget. På en plan, alltså, som var mindre än en fullstor fotbollsplan.

Efter cykelvägen till planen låg ett gammalt torp som beboddes att en gammal gumma. Denna gumma fick alltid, efter matcherna, besök av en karavan av fotbollsspelare som ville dricka sig otörstiga av hennes vatten. Jag har ofta undrat vad den här gumman tyckte om de besöken. Kanske hon inte vågade säga ifrån, kanske tyckte hon bara att det var ett trevligt avbrott i hennes lugna liv.

Ja, nu har jag beskrivit det obeskrivliga. Svårare var det inte.

Bengt