Åshöjden-eran kommer aldrig igen

I den svenska fotbollen har vägen från obemärkthet till landslaget via ett par allsvenska matcher blivit längre. Ja frågan är om den ens existerar längre. Grabben från skogarna som på åshöjdenvis debuterar i landslaget är en saga som väl tog slut med Roland Sandberg på 1970-talet. Jag kan inte erinra mig någon spelare på A-landslagsnivå som liksom Roland inte spelat i något av de yngre landslagen. Roland ansågs inte ens vara värdig att representera sitt distrikt i det årliga Sannarpslägret för 15-åringar.

En snabbare fotbollskarriär än den Yngve Brodd som ÖSK-are gjorde 1952 kommer vi förmodligen aldrig att få se igen. När Yngve kom till allsvenska ÖSK våren 1952 kom till ÖSK hade han dessförinnan bara spelat division 4-fotboll i västgötska Fritsla. Efter ett par succéfyllda insatser i de allsvenska premiäromgångarna 1952 blev han uttagen i landslaget och olympiatruppen till Helsingfors. Blev bronsmedaljör dessutom.

Att utan att ha spelat i allsvenskan få chansen i A-landslaget är numera närmast en utopi. Det får i så fall ske den väg som eskiltunagrabben Sebastian Larsson tagit sig dit. Han är en av de få som lämnade svenska seriefotbollen för proffsvärden som purung- och lyckats. Sebastian kan mycket väl vara svensk EM-spelare i sommar trots att han aldrig spelat en allsvensk match. Den typen av karriärväg verkar fortfarande vara möjlig.

I nutid är det svårt att nå A-landslaget ens som duktig allsvensk spelare. En svensk landslagstrupp idag har mycket få allsvenska inslag, huvudparten av truppen kommer från proffslag ute i Europa. Och man får gå femtio år tillbaka i tiden för att hitta en spelare från den svenska andradivisionen i ett svenskt A-landslag. Det skedde, så vitt jag minns, senast då George Raynor tog ut den svenska VM-truppen 1958. Har ni förresten tänkt på vilken unik spridning det var i vardagstillvaron för de spelare som då hemförde VM-silvret till Sverige. I silverelvan spelade tre proffs, fem allsvenskar och, faktiskt tre spelare från svenska div.2.serier. De tre proffsen var Hamrin, Liedholm och "Nacka" Skoglund, allsvenskarna var "Julle" Gustafsson och Sven Axbom från IFK Norrköping, Reino Börjesson från IFK Göteborg, Kalle Svensson från Helsingborgs IFoch Sigge Parling från Djurgården. De tre division 2-spelarna var var Orvar Bergmark från Örebro SK och Gunnar Gren och Agne Simonsson från Örgryte IS. Örgryte vann det här året, 1958, sin division 2-serie och spelade i Allsvenskan 1959. Reino Börjesson kom från boråslaget Norrby till IFK Göteborg under VM-året, men spelade så få matcher att han inte fick del av den guldmedaljskörd som tillkom IFK som det årets mästarlag.