Fotbollsutställningen "1948-1958"

Jag har per mail emottagit kritik för mitt bloginlägg med rubriken "Tro honom inte!". Den som man inte ska ha något tilltro till är den Allehandajournalist som i en artikel puffade för "1948-1958" , utställningen som speglar en smått fantastisk epok i svenska fotbollshistoria. Att det är artikeln och inte utställningen jag kritiserar har tyvärr den gode mailaren inte förstått.

Jag uppfattade det så, att det var artikelförfattarens egen bedömning att de spelare- svenska och främst brasilianska - som utställningen handlar om var större fotbollsnamn och skickligare spelare än nutidens Zlatan, Henke, Kaká och Ronaldinho. Undantar man Pelé står sig den namngivna kvartetten bra i konkurrensen. Ingen skugga ska falla över de ansvariga för utställningen för den missbedömningen från artikelförfattarens sida. Jag tror ingen som sett både den gamla och den nya generationens spelare i aktion kan hålla med om att någon spelare, Pelé då möjligtvis undantagen, från den epok som utställningen speglar, skulle vara större fotbollsnamn än Ronaldinho och Kaká. Eller ens Zlatan och Henke.

Om det förekommer en faktainformation i utställningsutbudet som talar om att Frankrikes Just Fontain inte platsade i det av journalister formerade "Världslaget" så bör den informationen kompletteras med att denne formidable målskytt fick flest röster av samtliga VM-turneringens spelare, men att de rösterna spreds på för många positioner för att det skulle ge honom röstövervikt på någon av dessa positioner. Fontains målrekord från VM 1958, 13 mål, står sig än i dag och ter sig oslagbart för framtiden. Fontain var, trots Pelé, Vava, Garincha, Nacka och Bergmark, VM-turneringens obestridlige kung.

Engelsmannen George Raynor var tränare för det svenska landslaget vid samtliga de fyra stora turneringarna under tioårsperioden. Allehandjournalisten ger Raynor titeln förbundskapten, vilket är helt galet. Skillnaden mellan den tiden landslagstränare och nutidens förbundskaptener är att dåtidens tränare hade till uppgift att göra det bästa av ett lag som andra, läs uttagningskommitté, tagit ut medan moderna tiders förbundskaptener tar ansvar för de lag de själva nominerat. Det är därför grundligt fel att kalla George Raynor för förbundskapten.
Att Raynor enligt alla källor gjorde ett utomordenligt bra jobb som tränare och "mysgubbe" är en annan sak.

Ingen fotbollsintresserad länsbo ska naturligtvis missa att besöka utsällningen. Den speglar en framgångsrik epok i svensk fotboll som sannolikt aldrig kommer att se sin like, men man ska inse att konkurrensen idag är oändligt mycket större.