ÖSK-toppen 3

Inför hemmamatchen mot Helsingborgs IF den 25 maj 1952 hade ÖSK-ledningen förpassat innereleganten Arne "Lunkan" Lundkvist till vänsteryttern för att ge plats åt förstaårsjunioren Bo Finnhammar på den plats som Lundkvist abonnerat på under hela våren. Någon riktig test på om Finnhammar var mogen allsvenskt spel blev det aldrig eftersom "Sveriges förste glidtacklare" Gerhard "Luma" Andersson redan i den första halvleken olyckligtvis förorsakade Finnhammar ett benbrott. ( Varför Andersson kallades för Luma vet jag inte. Han var verligen inget ljus på fotbollshimmeln). Skadan på Finnhammar innebar att Lundkvist fick flytta in på sin gamla invanda innerplats.

Under den tid som Finnhammar var spelduglig var Lundkvist fast på vänsterytterplatsen. Ja "fast" är verkligen den bästa beskrivningen eftersom "Lunkan" demonstrativt inte rörde sig nämnvärt för att delta i spelet. Inget försök att löpa i läge, ingen ansats att komma åt bollen, passningar avsedda för honom och som var minimalt felriktade ( 30 cm) vände han ryggen . Inte så trevligt och solidariskt kanske, men "Lunkan" skulle komma att revanchera sig. I den andra halvleken hade "Lunkan" plötsligt fått tillbaka spelglädjen och arbetslusten (nåja). Framförallt hade han föresatt sig att bevisa den enligt honom felaktiga laguttagningen, vilket i sin tur ledde till en fullständig förnedring av Helsingborgs försvar inklusive "Rio-Kalle" Svensson. Med "Lunkans" återfunna spelglädje följde att också Yngve Brodd levde upp. I samarbete med "Lunkan" gjorde Yngve ÖSKs ledningsmål i början av andra halvleken. 1-0, men det är "Lunkans" 2-0-mål som motiverar platsen högt upp på min 10-i-topp-lista. Målet var fullständigt magnifikt med en fullständig förnedring av Rio-Kalle. Arne Lundkvists andra halvlek och framförallt målet som säkrade ÖSK-segern gjorde den 8000-hövdade eyravallspubliken salig av lycka.

De somvar med då förstår säkert varför den här upplevelsen kommer högt upp på min lista