Klasskamrater jag aldrig glömmer

De komma från öst och väst, de komma från syd och nord. Och de kom till skolan som låg mitt i upptagningsområdet, Brånsta skola en landbygdsskola i Kumla kommun. Nu när jag kommit upp i en ålder då minnet ofta sviker är det märkligt att jag så väl kommer ihåg mina skolkamrater från mina sju år i Brånsta skola. Märkligt kanske framförallt för att jag inte haft någon som helst kontakt med någon av dem sedan jag för närmare 60 år sedan lämnade min grundskola.

Kom att tänka på de här skolkamraterna då jag av en händelse fick upp en sajt som handlade om klassträffar och möjligheterna att samla till sådana. Det finns tydligen organisationer som hjälper till i det stundom ganska omöjliga jobbet att komma i kontakt med skolkamrater som skingrats över hela landet. Letar man på en sådan sajt upp sin gamla skola så kan man där registrera sig och tala om att man lever, var man lever och hur man nås per post, mail eller telefon. Nu har jag registrerat mig som elev i Brånsta skola åren 1942-1948. Tyvärr fanns ingen annan registrerad.

Inte syskonen Ulla och Göran från Folketorp eller Marianne och Solveig som kom från samma by österut. Deras skolväg gick genom den hemska "Folkatorparåa" som enligt uppgift var tillhåll för allehanda ruskiga figurer.
Ulla minns jag var väldigt duktig skidåkare. Ett år när tävlingar genomfördes vid vår skola, tävlingar öppna för alla landsbygdsskolorna i Kumla, vann hon sin klass. Själv blev jag "bara" tvåa i grabbarnas klass, trots hemmaplan. Ett pris fanns uppsatt för "bästa skola" och det priset vann Brånsta. Naturligtvis skulle det ha varit Ulla som hämtat det priset, men prisutdelaren ropade upp mig för att ta emot priset, för att jag hade en bättre tid än Ulla. Djupt orättvist. Tyckte jag inte då, men nu. Förlåt, Ulla! Jag kommer inte ihåg i vilken klass Gunnar sällade sig till Folketorp-gänget. Gunnar kom flyttande från Skinnskatteberg, en för oss totalt främmande ort som lika gärna hade kunnat ligga på andra sidan jordklotet som i Västmanland. Vad jag minns höjde Gunnar standarden på vårt skollag i fotboll.

På grund av den ruskiga "Folkatorparåa" kom det här gänget alltid i samlad tropp till skolan, det kändes tryggare så. Väl ute ur "råa" kompletterades gänget med Rolf, Roland och Karl-Gunnar. Rolf bodde i Sandstenstorpet i utkanten av "råa" och var ganska ensam , utsatt och kanske rädd innan han förenades med kamraterna från Folketorp. Men det där med rädd är bara en gissning, för Rolf var en tuffing. Roland var av romersläkt och skolans klart skinande ljus. Jag hade fördelen att dela bänk med Roland vilket torde ha påverkat mina betyg positivt. Många gånger var det Rolands diskreta viskning som gjorde att jag kunde räcka upp handen och svara på knepiga frågor. Det enda betyg han inte kunde påverka var i "gymnastik med lek och idrott". Där fick jag också BC redan i första klass. Jag har ofta undrat varför "Pärlhönan" gav mig underkänt i den grenen. Undrat har jag också gjort över vad det blev av geniet Roland. Karl-Gunnar var klassens gnet. Skolan fungerade som bank, där eleverna varje lördag fick sätta in sparpengar på ett konto. Det märkliga var att läraren veckovis redovisade och berättade vem som ledde "sparligan". Så vitt jag minns var Karl-Gunnar alltid i topp. Mitt konto var alltid tomt. Det kom nog inte bara an på att jag gillade Slösa mer än Spara. Jag hade inga pengar att vare sig spara eller slösa med.

Folketorpsgänget plus Rolf, Roland och Karl-Gunnar var gänget som kom från öster. Från söder var vi bara två, Alf och jag. Alf var nog den som skolkade mest i vår klass och alltid gav han mig uppdraget att tala om för läraren varför han "inte kunde komma till skolan idag". Om det inte var någon hastigt påkommen sjukdom så var det resa med mamma till Örebro för att köpa kläder eller något annat hastigt påkommet. Vanligast var faktist det här med köp av kläder, så Alf måste ha haft en häftig garderob. När Alf var frisk och benägen att gå i skolan hade vi sällskap skolvägen som gick över ängar, diken, skogar och hagar. Vår och sommar stannade vi alltid till vid Larsson Hage, där alltid grodynglen i dammen stod under vår observation. Vi gjorde också vissa experiment, som att testa om det gick att para grodyngel med humlor. Till exempel!

Trots att Brånsta var en landsbygdsskola var det inte bondungar som dominerade vår klass. Bondbarn var egentligen bara Ingrid, Birger och Benny. Var det någon flicka jag kände något speciellt för så var det Ingrid. Den eventuella känslan tog dock ett abrupt slut då denna blonda tös anmälde mig för stöld. Skvallret gick till Pärlhönan -lärarinnan i första och andra klass. Hon, Pärlhönan, uippmanade mig att genast gå till brottsoffret, bonden Torsten, och be om ursäkt. Det stulna, en glasburk med havrekli, kunde jag inte återlämna eftersom mina kaniner redan glufsat i sig godsakerna. Det ska sägas att när jag fyllde min lilla glasburk med havrekli var inte bara Ingrid närvarande utan också bondens son Birger.. Det var Birger som sa att "visst kunde jag ta litet mat till kaninerna". Benny slutligen, var nog den skolkamrat som jag umgick mest med under fritiden. På deras lagårdsbacke spelade vi fotboll och på deras loge spelade vi bordtennis. Det var sannerligen litet speciella bordtennismatcher. På logen fanns det nämligen knappt ledljus, varför det blev ideliga diskussioner om kantbollar och nätkontakter. Och alltid fick jag vid sådana tveksamheter ge mig, för om jag inte godkände att Benny hade rätt tog han bara ner nätet, samlade in racketarna och stängde logen. Liknande effekter fick tveksamheter i fotbollsmatcherna. Om Benny inte fick rätt hade vi plötligt ingen boll att spla med.

Jag glömde säga att bondbarnen var de som kom från väster. Det var inte lika många som kom norrifrån. Det var så vitt jag kommer ihåg bara Gudrun från Säbylunds herrgård, och Kjell som hade så många syskon att de knappast gick att räkna.. Och så var det förstås de som inte kom från något håll alls, nämligen lärarns barn. I min klass fanns bara ett lärarbarn, Kerstin.

Denna redovisning omfattar femton klasskamrater och jag tror inte jag missat en enda. Det skulle i så fall vara Rita, en oerhört ljushårig och söt finsk flicka som kom som flyktingbarn. Som flyktingbarn kom hon naturligtvis österifrån, men från vilket väderstreck hon anlände till skolan kan jag inte komma ihåg. Hoppas hon inte bodde i "Folkatorparåa". Hon om någon behövde en lugnare plats att leva på.

När det gällde att få ihop ett skolans fotbollslag var det inte bara min klass som blev representerad. I sanning ett rätt imponerande lag som gjorde mos av såväl Sannahed, Järsjö som Hörsta. Men det ska jag berätta om i en annan blog.