Spolad succé-trio

ÖSKs stolta fotbollslag har hoppat av det tåg som mot medaljer bär. Olle Nordins klassiska 1-2, 1-2, 1-2 från fotbolls-VM i Italien 1990 har i Sixten Boströms version blivit 0-3, 0-3, 0-3.
Till yttermera visso slutade den match som föregick denna trista serie 0-0. Fyra raka matcher utan ett enda gjort mål efter de två matcher som födde så stort hopp; succématchen mot Gefle på Behrn Arena (2-0) och knallsegerna på Fredrikskans i Kalmar (3-1)

Jag skrev i min blogg efter segern mot Gefle, att det förmodligen var den bästa ÖSK-matchen sedan Malmö FF besegrades med 5-0 på 90-talet. Så som spelet har förlorat i kreativitet och kraft efter den succéartade matchen börjar jag fundera på om det inte mer var Gefles svaghet än ÖSKs styrka som genererade det höga betyget. Gick det inte alltför genant lätt att spela ut Urban Hammars styrkor?

Rörligheten i ÖSK-spelet i den matchen var dock påfallande. Passningsalternativen blev plötsligt många och träigheten som bortblåst. Ändå dröjde det långt in i andra halvleken innan mittbacken (!) Magnus Wikström kunde spräcka nollan. Brassen Adriano spädde sedan på med ett Zlatan-mål ur snäv vinkel. Kommer ni förresten ihåg hur ÖSK-laget formerades i den matchen? Jo, Glenn Holgersson gjorde come back efter sin långvariga skadeperiod, nu som högerback. Bedoya ersatte avstängde Magnus Kihlberg på mittfältet och Adriano var anfallare från start till mål. Holgersson bidrog kanske inte till den påtagligt ökade rörligheten i spelet, men paret Bedoya/Adriano gjorde det definitivt.

Sixten Boström ändrade på ett vinnande lag, rörligheten försvann och resultaten blev därefter. Inte ens nu - efter 0-3, 0-3, 0-3 - får den ovannämnda trion Sixtens förtroende. Varför?