För många presumtiva mördare, Camilla!

I en deckarroman med ambitionen att hålla spänningen vid liv boken ut, måste det finnas ett antal namngivna personer/karaktärer att kalkylera med som tänkbara förövare. Den som slutligen avslöjas ska inte vara en person som inte förekommit alls i texten, däremot mycket gärna en person som man som läsare ansett stå över alla misstankar.



Av detta följer att just deckarromaner redovisar ett större antal namngivna personer än andra romaner, som kan nöja sig med bara några få väl identifierade karaktärer. Av naturliga skäl, tycker jag, ska också deckarromanens hela personregister redovisas i den relativa inledningen , i varje fall innan den första fjärdedelen av boken är avverkad. Läsaren ska ha god tid på sig att "läsa in" hela persongalleriet.

Men, och här kommer jag till denna bloggs budskap, personerna som på något sätt är involverade i bokens hela brotts-scenario, får inte vara för många. Det måste stå i mänsklig makt att hålla i minnet alla namngivna personer. Jag har just avbrutit att läsa min julklappsdeckare Änglamakerskan av Camilla Läckberg därför att jag inte har en chans att lagra och bearbeta minnet av Adrian, Albert, Anna, Annika, Anton, Barbro, Bertil, Dagmar, Dan, Daniel, Ebba, Emma, Erica, Erling, Frans, Gösta, Helga, Henry, Hermann, Johanna, John, Josef, Kent, Kjell, Kristina, Leon, Liv, Lucas, Maja, Maj-Britt, Martin, Mimmi, Mojje, Mårten, Noel, Patrik, Paula, Percy, Pia, Pyttan, Rita, Rune, Sebastian, Stefan, Torbjörn, Tuva, Uno, Vincent och Östen.

Det är nämligen de personer ( 50 till antalet) som Camilla begär att jag inte bara ska komma ihåg till namnet utan också som karaktärer. Och det innan jag läst 65 av bokens 355 sidor. "Jag ger upp, jag har fått nog" men jag avger en vild gissning att någon i ovannämnda namngalleri är boven i dramat Änglamakerskan.