Lugnet i Lundbyspåret

Jag har inte slutat motionera. Jag vill säga det till alla som dragit slutsatser av de uteblivna rapporterna från Lundbyspåret. Nej, det är bara så att jag lagt alla rekordambitioner till handlingarna. Jag har insett att jag aldrig kommer att nå etiopiern Bekelas tolv och en halv minut på 5 kilometer. Mitt rekord på 56 och en halv minut kommer att förbli mitt personliga rekord. Inte för att jag tror att det är mitt maximum, jag skulle nog kunna plåga mig till någon halvminuts sänkning, men jag är inte längre beredd att åsamka mig den plågan.

Nej, jag fortsätter att dagligen gå 5 kilometer i dessa spår där jag känner mig hemma, men jag gör i en takt som innebär att det bara känns skönt och jag är inte längre irriterad på Sören, när han laddar för ett längre samtal. Förresten har jag slagit dom där 56,5 minuterna på 5 kilometer men det är på 2.5 kilometersbanan som jag gått två varv. 2,5 kilometersbanan saknar backar, vilket gör skillnaden.

Vad har då Sören sagt? Jo, att han, precis som jag, längtar till våren och fåglarnas återkomst till Oset och allsvenska premiären i början av april. Min längtan till smultronsäsongen har han däremot ingen förståelse för. Är det överhuvudtaget någon som delar den längtan med mig?

Bengt

PS Under dagens runda kom jag på att ÖSK-minnet 7 måste dateras till 1982, eftersom det var Kenneth Rosén som var tränare och det var Kenneth jag pratade med om utmaningen. DS