ÖSK-minne 5 - "en studie i brott"

Jag fortsätter där jag slutade (ÖSK-minne 4) mämligen på brottets bana, benbrottets. När denna händelse timade var jag inte i ÖSK-tjänst, men för mig är det ändå ett ÖSK-minne.

Jag spelade i IFK Kumla, det var en höstdag 1959 och vi spelade en prestigefylld seriematch i 3:an mot Karlslunds IF på Örnsro IP. Matchen var mållös, det var minuten kvar och jag, som anfallare, befann mig plötsligt i den där farliga situationen att jag och en vilt utrusande målvakt hade ungefär lika långt till bollen. Om målvakten vann skulle matchen sluta oavgjord, om jag vann skulle det med stor sannolikhet bli ett segermål. Jag önskar att det första alternativet blivit verkligt, men så icke.

Jag petade bollen förbi målvakten, ögonblicket senare kom den fruktansvärda smällen. För det behövs nog en smäll av den digniteten för smalbenet ska splittras och benpiporna sticka ut genom både hud och strumpor. Jag skulle inte komma att spela en riktig fotbollsmatch förrän ett år senare och då som en betydligt sämre och framförallt mer räddhågad spelare.

Dagen efter operationen när jag låg med gipsat ben på lasarettet kom han in i sjuksalen. Erik Svensson, lagledare för ÖSK:s A-lag. Med bok och blommor. Jag hade möjligtvis tänkt mig att någon från IFK Kumla eller Karlslunds IF skulle dyka upp. Kanske den vildsint sparkande målvakten (som jag förresten varit lagkamrat med under två år i ÖSK:s juniorlag). Men det var Erik Svensson som kom, han hade sett matchen och förstod att jag var någon som behövde tröstas. Hans ord av tröst var att "när du blir okey igen så är du välkommen tillbaka till oss i ÖSK".

Det blev naturligtvis inte aktuellt eftersom ÖSK året därpå kvalificerade sig för Allsvenskan och jag blev aldrig mer mer än en hyfsad tredjedivisionenspelare- rädd att än en gång hamna i en situation liknande den på Örnsro.

Boken jag fick av Erik Svensson har jag fortfarande kvar i mina gömmor. Titeln: " En studie i brott".

Jag glömde nämna att vi vann matchen med 1-0.

Bengt