"Bara att skita vidare"

Nej se det snöar! Äntligen! Jag har väntat länge på att få berätta följande vidriga historia: Jag ville nämligen gärna vänta till en dag då det snöade. Känsliga personer bör undvika att ta del av historien. Här är den. Utan livlina.

Storebror Pelle hade vunnit en skidtävling, eller i varje fall placerat sig så, att att han skulle bli mottagare av ett pris. Utdelningen av det priset skulle ske i Hagaskolans gymnastiksal i Kumla några dagar efter tävlingen. Färdmedlet för Pelle till den här pristävlingen skulle vara just skidor. Eftersom det var en snörik vinter det här året, 1945, så var det möjligt att ta raka vägen, vilket innebar ett snörätt spår från postlåda 5117 i Sånnersta till Kumla Skofabrik ungefär. Den sträckningen innebar också att man på visst ställe kunde passera Kumlaån utan risk.

Problemet för Pelle var dels att han var sent ute i starten, vilket innebar att han inte hade tid att vänta på mig som ovillkorligen ville följa med och se den högtidliga prisutdelningen, dels att han var en betydligt snabbare skidåkare än jag. Om jag ville hänga med fanns det ingen tid för mig att stanna när jag ungefär i höjd med Kumlaån blev nödig. Ostoppbart nödig

Det blev alltså gjort i kalsongerna och bara att "skita vidare", som jag lär ha sagt när jag många år senare berättade vad som hänt. När jag till slut satt på Hagaskolans läktare spred jag en underbar odör, som damen i parfymaffären sa, omkring mig. Jag vet inte om de närsittande lokaliserade odören till min person, men nog tisslades det. I övrigt har jag ingen mer minnesbild av den här kvällen än att, när jag kom hem till Sånnersta igen, skidade jag direkt ut till utedasset, där jag förpassade de besudlade kalsongerna ner i fjölet. Därför blev inte den här historien känd förrän flera år senare, då jag bedömde att preskriptionstiden var ute. Av detta kan man också dra slutsatsen att när pappa Lars, förmodligen assisterad av storebror Folke, på vårkanten tömde dasstunnan inte upptäckte några kalsonger bland exkrementerna berodde det på att de, kalsingarna alltså, förmodligen var tillverkade av något nedbrytningsbart material.

Nu snöar det igen, men jag tror inte att historein kommer att upprepa sig. Jag äger nämligen inga skidor.

Bengt