Därför kom aldrig Sannahearna

Det var alltid Sören Duberg och jag som gjorde upp om fotbollsmatcherna mellan Brånsta och Sannahed. Den första matchen skolorna emellan spelades i Sannahed och slutade med förkrossande 6-0 till ”hearna”. Den segern tyckte vi var litet fuskig eftersom Sannahed hade förstärkt sitt lag med Hans ”Stubb” Ekman, som vid den tiden var etablerad pojklagsstjärna i IFK Hallsberg och inte gick i Sannaheds skola.

Dags för Sören och jag att göra upp om dagen för returmatchen på Torps fotbollsplan, en plan där mittlinje och straffområde markerades med diken med inte försumbart djup. Dag och tid bestämdes och jag informerade de skolkamrater som var kvalificerade att delta att infinna sig i Torp i god tid. För att riktigt förstå det jag nu ska berätta ska man veta att organiserade fotbollsmatcher på skolnivå den här tiden var väldigt ovanliga, det kanske bara blev totalt en tre-fyra matcher per år.

Returmatchen mot Sannahed var alltså en stor sak, så stor att jag inte vågade förmedla det tråkiga budskapet till mina kamrater att Sören Duberg några timmar före matchstart ringt hem till mig och meddelade att det inte skulle bli någon match. Han hade inte fått ihop lag. Vårt lag samlades vid Torp och alla blickade ner mot vägen bortåt Elis Erikssons till för att se när cykelkaravanen med fotbollsspelare från Sannahed skulle dyka upp. Jag spelade med och undrade varför det dröjde och var nog också med och svor ve och förbannelse över svikarna från Sannahed som inte kom. Benny, Karl-Evert, Birger, Gunnar med flera vet än idag inte det rätta skälet till att Sannahed aldrig kom till match.

Till historien kan väl höra att matchen kom till stånd senare samma år och att vi kvitterade, det vill säga vi vann med 6-0. Så mycket betydde det att ha gropiga Torp som hemmaplan. Jag gjorde i den matchen ett kanonmål ”ribba in” vilket kommenterades av förut nämnde ”Stubb” Ekman med: ”Vilken smak”. Jag uppfattade då hans kommentar som beröm och var stolt för att det kommit just från honom, vilket jag också många år senare påminde honom om och tackade honom för. ” Vadå, jag menade att du hade tur” blev hans svar.
Aldrig får man va riktigt glad.

Det förtjänar att nämnas att när returmatchen till slut kom till stånd blev det inget snack om varför de uteblivit vid det tidigare överenskomna tillfället. Det vill jag kalla tur.