Ett jobb för Räddningstjänsten

Jag har inte bara bogserat en motorcykel genom halva Bohuslän, jag har också haft andra aktiviteter för mig på vår västra kust. Jag har till exempel varit bergsbestigare. Nämligen i Åsa i Halland där Kumla Barnens Dag-kommitté hade en barnkoloni. Och har än i dessa dagar. Jag var med i den allra första kontingenten kumlabarn till den härliga anläggningen fem mil söder om Göteborg.

Denna vistelse var synnerligen minnesvärd med mängder av sol, bad, fotboll och Lisebergsbesök Men också en händelse av mer negativ karaktär. Vid den i övrigt sandfyllda badstranden i Åsa finns en i det närmaste lodrät klippformation av avsevärd höjd. En baddag tog jag mig orådet före att starta en bergsbestigning uppför denna klippa, ett äventyr som höll på att sluta med förskräckelse. När jag kommit något mer än halvvägs upp till krönet, fann jag att en fortsättning var omöjlig och bestämde mig för att avbryta projektet och klättra ner igen. Vad jag inte räknat med var att det är oändligt mycket svårare att klättra ner än att klättra upp. Det är mycket svårare att se och känna var man kan få fäste för fötterna. Jag kom alltså varken upp eller ner och blev fssanfullt rädd och ropade på hjälp.

Min nödsituation uppmärksammades av en ledare på kolonin, Set Norlander. Han och ett antal andra människor samlades vid foten av klippan och resonerade om hur man skulle gå tillväga för att hjälpa den nödställde. Det var nog många som trodde sig kunna klättra upp till min position, men att kunna klättra ner - eller upp - med mig som börda var svårare att tänka sig. Man kom slutligen fram till att brandkåren skulle kunna ge den bästa assistansen. Det var också brandmän från närliggande Kungsbacka som blev min räddning.

Jag har märkligt nog förträngt hur själva räddningsaktionen gick till, men jag har ett svagt minne av att jag kom upp till krönet och inte ner till foten av klippan. Det sas att Barnens Dag-generalen själv, John Norlander, blev väldigt upprörd när han fick höra talas om händelsen, men jag aldrig själv några bannor för mitt tilltag. Vad jag kan minnas. Men dom som hade ansvaret för oss ungar fick nog höra ett och annat.

Kumlagården i Åsa finns alltså fortfarande kvar och frekventeras numera inte bara av kolonibarn utan även av fotbollslag. En träningsvecka i Åsa är numera standard för till exempel IFK Kumlas fotbollslag, men även för föreningens olika ungdomslag. Jag har själv senare i livet varit lägerledare en vecka då ett ungdomslag med icke obekante Mattias Jonsson var där på läger.

Bengt