Tunnlarna i Säbylund

Jag hade ryktesvis hört att ett gäng grabbar på lördagarna samlades vid en tillfrusen damm i Säbylund och spelade bandy. Jag anade en motsvarighet till somrarnas fotbollssamling i Torp, det vill säga att det var fritt fram för var och en att vara med och spela. Jag tog på mig bandyrören hemma i Sånnersta, trädde på skridskoskydden av trä och cyklade iväg den 6-8 kilometer långa vägen till Säbylund.

Ryktet talade sant, det var full fart på bandyspelet på en damm nära herrgården. Så vitt jag kunde se var det ingen av grabbarna jag kände igen, men helt klart var det spelare som var betydligt äldre än jag. Jag ställde mig vid dammkanten och hoppades att någon skulle uppmärksamma mig och bjuda in mig till spel. Det skedde också men först efter sisådär en halvtimme då en av spelarna på isen var tvungen att bryta upp och åka hem. Först då uppmärksammade man mig och frågade om jag ville vara med. Men det var ”en bjudning med armbågen” och enbart för att man skulle bli lika många spelare i vardera laget.

Det är nu den synnerligen bagatellartade händelsen inträffade. Jag fick av mig träskydden och skrinnade blygt ut på isen, fick ganska omgående bollkontakt och lyckades i en första aktion trilla bollen mellan skridskorna på en vilt attackerande motståndare. Jag hade bollen under kontroll men fick en ny vilt attackerande spelare emot mig, som också han inbjöd till en tunnel. Två tunnlar i blixtrande följd och fösning i mål var min första insats som ersättare för liraren som måste åka hem. ”Det var som fan” hörde jag bakom min rygg, men jag vet inte om det var någon av de två som åkt på en tunnel eller om det var en medspelare.

Med ens blev jag en respekterad polare som fick berätta vad jag hette, var jag bodde och vilken lag jag spelade i. Men jag berättade aldrig att mina enda meriter var ensam-bandy på Larssons damm i Sånnersta. Jag återkom ytterligare några lördagar till dammen i Säbylund men något upprepning av tunnlarna från premiären blev det aldrig. Men jag var alltid en av dom som valdes först vid delningen före matchstart.

Jag har aldrig fått klart för mig vilka mina bandykompisar i Säbylund var, men långt senare i livet träffade jag en grabb, jag tror han heter Gösta Karlsson, som klart kom ihåg mina premiärtunnlar på dammen i Säbylund. Men, det ska villigt erkännas, jag blev aldrig någon bra bandyspelare, trots succén i Säbylund.

Bengt