onsdag 9 januari 2008

Rädd för bilar- och slädar

Jag har en känsla av att det var snörikare vintrar förr, för så där 50-60 år sedan. Under alla omständigheter var det mer snöpulsning. Där jag bodde i Sånnersta utanför Kumla var det bönderna själva som fick ansvara för snöröjningen på byvägarna och det gjorde de med häst och v-formad plog Men det var bara "huvudleden" som plogades, inte till exempel den kortare vägen till Kumla via Örsta Kulle. När man vinterkvällarna skulle hem till Sånnersta från bion eller vad det var, fick man ta den längre vägen via Södra Mos.

Den händelse jag nu avser att berätta var från de åren då jag fortfarande var extremt rädd för bilar. Jag såg av någon anledning en presumtiv illgärningsman i varje bilförare och hoppade regelmässigt ner i diket då en bil nalkades. Så gjorde jag också den här snörika, mörka kvällen då jag var på väg hem efter en biokväll. När jag kommit nedanför Södra Mos-backen kom en bil bakom mig. Det var aldrig tal om att stå kvar vid vägkanten och försöka lifta, utan jag hoppade ner i diket och hoppades att den "illvillige" föraren inte skulle se mig. Det gjorde han inte heller. Men en ny chans till lift yppade sig.

När det strax efter hördes bjällerklang blev skräcken inte lika stor. Häst och släde var inte på långa vägar lika skräckinjagande. Tvärtom såg jag nog en chans att få åka med, i varje fall upp till Bergmans loge. Eftersom jag i mörkret inte såg vem slädföraren var, vågade jag inte skrika fram någon fråga om jag fick åka med. Istället sprintade jag ikapp ekipaget och hoppade upp på medarna baktill på kälken. Jag närde nog en förhoppning att slädföraren antingen inte skulle märka min närvaro eller inte bry sig om det.. Men så icke. Istället vände han sig om och snärtade till mig med piskan med klar avsikt att jag skulle släppa taget och hoppa av. Vilket jag också gjorde och promenerade de kvarvarande kilometrarna hem till Sånnersta. Jag var 12 år gammal.

Jag minns att det var först när slädföraren vände sig om och snärtade med piskan som jag såg vem han var. Och han kände med all säkerhet igen mig. Det var grannbonden. En bra illustration av förhållandet mellan bönderna och oss andra. På den tiden ska jag tillägga.

I fortsättningen var jag lika rädd för slädekipage som för bilar och bilförare.

Bengt

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida