Ont i fingrarna av mössan på

Jag fick följa med syster Birgit till söndagsskolan i Brånsta, men hon ville inte ha mig med till den efterföljande högmässan i Kumla kyrka. Hon beordrade mig bestämt att cykla hem till Sånnersta, vilket jag naturligtvis inte gjorde, fast besluten som jag av någon anledning var att vara med på högmässan.

Av slutet på den här berättelsen kan man utläsa att jag när den här händelsen utspelade sig gick i första klass och Birgit i sjuan. ”Pärlhönan” undervisade nämligen bara i småskolan, klasserna 1 och 2.

Nåväl, när Birgit och hennes kompisar hunnit så långt att hon inte skulle upptäcka att jag inte följde hennes uppmaning, så trampade jag efter uppför Södra Mos-backen och vidare Kungsvägen till kyrkan. Till historien hör att jag den här dagen hade på mig en brun skinnluva som räckte ner över öronen och som jag, ve och fasa, glömde att ta av mig när jag gick in i kyrkan. Som om det var på en bioföreställningen gick jag dessutom hela kyrkogången fram och satte mig på en av de första bänkraderna. Som om prosten Wilén var en filmstjärna. Hade jag istället valt en mer undanskymd plats i de bakre regionerna hade det här troligtvis inte blivit någon händelse att minnas. För i och med att jag dels kom sent, när de flesta besökarna redan tagit plats och dels vandrade hela kyrkgången fram, blev jag iakttagen. Med mössan på.

Dagen därpå i klassrummet började vår lärarinna, Pärlhönan kallad, lektionen med att berätta den förfärliga historien om hur hon vid kyrkobesöket dagen innan fått se en pojke som uppträdde i kyrkan med mössan på under hela högmässan. Och inte nog med detta, det var en pojke som tillhörde hennes klass och som hon alltså misslyckats att uppfostra till en god kristen. Därefter gick hon, utan att säga mitt namn, fram till mig, lyfte på bänklocket och såg till att mina fingrar var emellan när hon släppte ner locket. Jag fick inga bestånde men, så locket släpptes nog inte från högsta höjd. Men ont gjorde det och kränkningen var djup. Jag lovar att jag inte hade en aning om att jag var den pojken hon berättade om, förrän hon kom fram till min bänk.

Det hände att människor får ta emot utmärkelser postumt. Om det går att anmäla människor postumt för misshandel, så gör jag det nu med Pärlhönan.

Pärlhönan var sannerligen inte min favoritlärarinna, kanske mindre för den här händelsen som för det faktum att hon gav mig betyget BC i gymnastik.

Bengt