ÖSK-försvaret löste MFFs nervknutar

Klantigt försvarsspel blev ett dråpslag mot och slutpunkten för en frejdig offensiv som fick Malmöförsvaret att se nervöst och sårbart ut. Astwald hade fått ett klart psykologiskt övertag på sin back och "Mackan" matades också med fina mackor av framförallt Gerzic och Bedoya. Det såg med andra ord lovande ut.

Det var i det läget som försvarsspelet rämnade och gav nervösa MFF-spelare mod och självförtroende åter. Wirtanen passerades med generande lätthet av Durmaz och då både Wikström och MFF-Larsson missade inlägget kunde Mehmeti under Wowoahs loja överinseende med lätthet lägga in bollen i tomt mål. Möjligtvis hade Wowoah slumrat in en stund, kanske på grund av att han så långt inte haft någonting att bestyra och mota på sin kant. MFF hade uppenbarligen bestämt sig för att det var på Wirtanens kant det var mest "fritt fram" för dagen. Oj, vad rätt man kalkylerat!

Det andra MFF-målet var om möjligt än mer deprimerande. Det var nämligen den gubbe vi har allra mest förtroende för, Michael Almebäck, som svek å det gruvligaste. Den beslutsamhet och obeveklighet i närkamper som vi lärt oss som varande Almebäcks adelsmärke nummer ett fanns plötsligt inte där, så som vi vant oss. Aldrig tidigare har vi sett Almebäck förlora en kamp man mot man med sådan obeslutsamhet som han gjorde när han lät veke Daniel Larsson arbeta fram bollen till Mehmeti i friläge. Även i detta fall borde en vaken Wowoah ha kunnat ingripa men det är framförallt Almebäck som ska risas.

Vid det här laget hade ÖSKs frejdiga offensiv avtagit. Ja, förstås, för paret Olsen/Porokara hade den aldrig börjat. Den frejdiga offensiven var nästan uteslutande ett verk av Marcus Astwald, Nordin Gerzic, Bedoya och i viss mån Fredrik Nordback. Porokara var för övrig inte en enda sekund inne i matchen.

Det fanns ögonblick då jag längtade tillbaka till den tid då ÖSK betraktades som tråklaget nr 1, ett epitet man fick framförallt för att man gjorde fotbollslivet så svårt för motståndarna. Gårdagens ÖSK var raka motsatsen - man gjorde det ytterst lätt för motståndarna. Nu verkar det som om KIF Örebro ärvt epitetet.

Jag vill gärna tro att den obefintliga beslutsamheten i försvarsarbetet var en tillfällighet, men nog gick tankarna tillbaka till fjolårets insatser mot Häcken, Örgryte och MFF på hemmaplan och Gais på bortaplan. Det var med andra ord oroväckande.

Men notera att det var en match av bra allsvensk kvalitét och att ÖSK bidrog till det betyget - låt vara bara under en halvlek.