Trottoarprataren Gunnar

Gunnar var ett givet inslag i gatubilden i Kumla på 1940-50-talen. Det som skiljde Gunnar från de andra skomakarna och kvarntorparna i centrala Kumla var att Gunnar pratade högt för sig själv. Till mångas förnöjelse och till ingens förtret.  Det enda som satte stopp för pratandet var när han kände för att stanna upp i ett gatukorsning och sjunga en stump. Vad Gunnar hette mer än Gunnar vet jag inte. Vad han kallades kommer jag däremot ihåg - Tok-Gunnar! Gunnar var ett av många original i Kumla på den tiden.

Om Gunnar levde och pratade idag skulle han sannolikt smälta in i gatubilden med alla människor som till synes pratar rakt ut i luften. Gunnar skulle uppfattas som en högst normal människa, möjligtvis skulle han skilja sig från mängden när han stannade upp och utbrast i skönsång. Kanske har Gunnar där något att lära oss nutidsmänniskor.