Sånt som ska sitta i ryggmärgen

Jag är inte bara självutnämnd distriktsmästare i smultronplockning utan även i den viktiga grenen "användning av blinkers i trafiken". I båda disciplinerna är konkurrensen närmast försumbar. Jag använder bilens blinkers till fulländning, det vill säga alltid vid en riktningsförändring, filbyte, ja, kort sagt enligt alla konstens, och vägtrafikförordningens, regler. I bland går det till och med till överdrift, till exempel när vägen bara svänger. Så kan det bli när det sitter i ryggmärgen. Jag använder blinkers till 102%.

Jag kan tänka mig att den här duktigheten när det gäller att använda blinkers kommer sig av min extremt långa körskoleutbildning. Så här gick det till. Vid mönstringen till det militära ansågs jag vara lämplig för utbildning till telegrafist. Det som krävs för denna tjänst är förmåga att tillgodogöra sig utbildning i morsealfabetet plus att man kan köra bil och ha körkort.

Huruvida jag hade speciella gener för att lära mig morsealfabetet vet jag inte, men definitivt klarade jag inte av det andra villkoret- körkort. Det upptäckte också min plutonchef fanjunkare Meijel redan någon dag efter inryckningen till T2 i Skövde. Eftersom han var en hetlevrad västgöte frågade han mig "hur i h-vete har man kunnat ta ut dig till den här tjänsten". Jag hade inget svar annat än att ingen frågat mig om bilkörningen.

Tydligen trodde dock denne Meijel att jag var som klippt och skuren för att lära mig morsealfabetet, för han såg till att jag fick körkortutbildning på kronans bekostnad. Jag blev helt enkelt beordrad att genomgå körutbildning i den takt som krävdes och jag hade ingen som helst lust att ådra mig disciplinstraff på grund av vägran. Takten var utomordentligt låg. Så låg att körkortet var klart först när sex av de nio lumparmånaderna hade gått. Min körskollärare, som givetvis var militär med grad som jag inte kommer ihåg, hade det goda omdömet att kalla 681 Thörner till körlektioner utan hänsyn till att exercis pågick eller att skytte- eller latingravar skulle grävas. Jag hade med andra ord all anledning i världen att inte skynda på kunskapsinhämtningen på Skövdes gator. ( Ja, utbildningskörningarna sträckte sig ibland ända in i"vägförvaltninga i Skultorps" domäner.) Kanske var det då som ryggmärgen programmerades att använda blinkers så fort vägen svänger.

En följdhistoria till det här kan jag väl ta i det här inlägget. Några år senare var det dags för repövning.Jag var nu degraderad både från korpral till vicekorpral och från telegrafist till telefonist.
Det var bara det senare som bekymrade mig. Degraderingen var ganska naturlig eftersom morsealfabetet är en kunnande som hela tiden måste underhållas och det var som sagt några år sedan jag gnistrade iväg ett telegram. Men det här med telefonist innebär att man måste klättra i telefonstolpar med så kallade stolpskor. Och är man soldat på repövning så hjälper inget kvirr om höjdrädsla. Än värre blev det när jag var så där 5-6 meter upp i stolpen och övningsledaren ropade att "du måste luta dej bakåt för att klorna ska gripa ordentligt". Det hade han väl i och för sig sagt innan jag började klättra men jag hade ingen annan tanke än att krama ordentligt om stolpen. Och det går nu inte när man måste luta sig bakåt- från stolpen. För att klorna sa gripa ordentligt. Och man måste ha händerna fria när man gör ett kopplingsjobb däruppe nära himlen.

Men det var inte det som var tanken med en följdhistoria, utan ytterligare ett exempel på rörelser som sitter i ryggmärgen. När man skall etablera telefonkontakt mellan till exempel stridande styrkor och basen måste man ibland gå in på en abonnentlinje, det vill säga ett privathushålls telefonlinje. Den kopplingen gör man uppe i telefonstolpen sedan man först har informerat abonnenten. I det här speciella fallet var abonnenten en gumma som bodde ensam i en liten stuga i närheten av Lockhyttan i Kilsbergen. Vi informerade henne om att det skulle ringa i hennes telefon när vi utnyttjade telefonlinjen, men "när det bara går fram två signaler så behöver inte fru Larsson*svara. Då är det vi som ringer mellan adam bertil och gustav xerxes. Och om fru Larsson lyfter på luren då så bryts vår kontakt vilket inte är bra eftersom vi leker krig". Hur vi än förklarade det här så bröts hela tiden vår förbindelse med ett "Larsson". Det satt väl i ryggmärgen på fru Larsson, att ringer det i telefonen så ska man svara.

Det var väl tur att det inte var krig på riktigt. Kanske fru Larsson var en femtekolonnare.

Var var det jag började? Jo, att man ska använda blinkers när svänger eller byter fil. Det ska sitta i ryggmärgen.

Bengt

* Jag är inte helt säker på att hon hette Larsson, men det var i alla fall ett vanligt namn ( och en vanlig gumma)