ÖSK-minne 11 - final i junior-SM

1953 var mitt sista år som junior och mitt drygt tredje i ÖSK:s juniorlag.Det här året var "Gutten" Johansson lagledare och Frank Zoo tränare. Frank var också A-lagets tränare. Som distriktsmästare fick vi delta i Svenska Mästerskapet för juniorer, en tävling som för vår del startade med match mot Degerfors IF. Redan här hade det roliga kunnat ta slut men med en hel del tur kunde vi vinna efter förlängning.

Även nästa match blev en hemmamatch, som blev betydligt enklare. Vi vann över IFK Eskilstuna med 4-1. Den matchen kommer jag framför allt ihåg därför att jag gjorde ett av mina två mål med skallen. Det enda nickmål, skulle det visa sig, som jag gjorde under hela mitt fotbollsliv.

I kvartsfinalen lottades vi mot Sandvikens IF, bortamatch naturligtvis. Matchen betraktades så viktig för klubben att vi fick resa till matchorten dagen före och övernatta på hotell. Kanske det arrangemanget gjorde att vi efter mycken möda vann med två mål i slutskedet av matchen. Jag själv gjorde det första och Leif Wendt det andra.

Om vi vann semifinalen skulle SM-finalen spelas inför hemmapublik på Eyravallen. Men motståndet var avskräckande, AIK på Skytteholms IP. Bortaplan alltså mot ett AIK som betydligt behändigare än vi tagit sig så långt i tävlingen. Jag gjorde ett mål i matchen som jag aldrig glömmer, framförallt därför att det var det enda som tillverkades i matchen och dessutom i ett ganska sent skede.

Så här gick det till: AIK satsade i slutskedet allt för att åstadkomma ett segermål och glömde under ett ögonblick defensiven. Jag lyckades ungefär vid mittlinjen bryta en sån där slarvig diagonalpassning som alla tränare avskyr och jag hade fritt fram till AIK-målet, som dock låg nästan en halv planlängd bort. Med andra ord, jag hade tid att fundera, vilket aldrig anses vara särskilt bra. Det slulgiltiga beslutet hjälpte dock AIK-målvakten till med; han rusade inte ut utan stod kvar några meter från mållinjen, vilket gjorde att han inte blev särskilt "stor" utan det fanns stort utrymme att placera bollen i mål på sidan om honom. Den vänstra sidan blev det.

Stor glädje naturligtvis. Timpa & Co. i försvaret höll tätt matchen ut och vi var i final. "Gutten" delade ut en gåva till var och ( en plånbok eller portmonnä vill jag minnas) och därefter bjöds vi på landskamp på Råsunda. Vilken landskamp det var har jag glömt men mitt mål glömmer jag aldrig.

Finalen på Eyravallen spelades mot IF Elfsborg, som vann med 3-0. I Elfsborg fanns flera spelare som så småningom skulle bli allsvenska spelare. I vårt lag fanns bara en spelare som skulle komma att gå så långt i sin karriär; Leif Wendt

Året därpå, då jag var överårig, gick ÖSK återigen till final. Denna gång med IFK Göteborg som motståndare och denna gång med betydligt trevligare utgång. ÖSK vann med 1-0. Två mycket framgångsrika juniorkullar, men fortfarande bara en spelare, Leif Wendt, som skulle få en fortsättning som allsvensk spelare i klubben. Ett förhållande som det finns anledning att fundera över.

Jag kommer ihåg de flesta spelarna i vårt "silverlag" från 1953. Jag tar gärna emot namnen på de jag missat. SM-finalister 1953: Bosse Kling, Lars-Olof "Timpa" Larsson, Björn Barkestam, Ulf Gustafsson, Lars Rickardsson, Lars Forslund, Leif Wendt, Bengt Thörner, Bertil Israelsson.
Lagledare: Gustav "Gutten" Johansson. Tränare: Frank Zoo

Bengt