ÖSK-minne 12 - Tåg,kalops och bandy

1950-talet var mitt mest minnesvärda bandydecennium. Bandyintresset grundlades egentligen i slutet på 40-talet då jag läste på sportsidorna om ÖSK.s fantastiska innertrio Tage "Tjappe" Magnusson- George "Jojje" Gustafsson- Olle Sääw. I referat efter referat stod det att "det lackröda nystanet gick som på ett snöre mellan de tre". Jag uppfattade den beskrivningen så, att de tre hittade varann med precisa passningar utan att någon motståndarklubba kom emellan. Snöret gick aldrig av.

Men det var som sagt 50-talet som blev mitt stora bandydecennium, inte som spelare utan som stor älskare av den underbara sporten. Främst berodde det naturligtvis på detta "wonderteam" som ÖSK skämde bort oss bandyfrälsta med under hela decenniet. Jag nöjde mig inte med att se hemmamatcherna på Eyravallen utan hängde ofta med på de bandyresor som bussarrangörer på alerten regelmässigt ordnade till Katrineholm, Karlstad, Lesjöfors, Nässjö och allt vad bandyorterna inom de södra regionerna hette. Flera av dessa bandyresor kommer att få egna minnesbilder i min kavalkad ÖSK-minnen.

Hemmamatcherna spelades alltså på Eyravallen, konstfryst var inte uppfunnet*, matcherna, som bara var tre eller fyra per säsong, spelades alltid på söndagar och matchtiden var alltid 13.15.
Allt detta innebar att det söndagar med hemmamatcher för ÖSK utvecklades en rutin, som för min del kan sammanfattas med tre ord: tåg-kalops-bandy. Mer ordrikt betydde det att jag åkte tåg från Kumla till Örebro i så god tid att jag hann äta söndagmiddag på Konsumrestaurangen vid nedre delen av Stortorget, därefter bandy på Eyravallen. Att det alltid blev kalops berodde på att det var favoritmat och att Konsumrestaurangen alltid hade kalops på menyn söndagar. Jag hann också prata en stund med rockvaktmästare Söderberg. Konsumrestaurangen bestod sig nämligen med en rockvakt trots att det bara var en vanlig mjölkbar.

Den här rutinen bröts vid ett tillfälle och jag kan fortfarande inte begripa varför. Den söndagen började som vanligt med tåg och kalops och avsikten var att det i vanlig ordning skulle bli bandy på Eyravallen. Men i sista stund måste jag ha ändrat mig och istället för Eyravallen styrde jag stegen mot Gustavsvik, där det vankades speedway på is, isracing alltså. Ofattbart eftersom jag aldrig, så vitt jag minns, varit motorintresserad, trots att jag föddes ett stenkast från motorstadion i Sannahed. Förlåt ÖSK att jag gjorde det valet!

Jag glömde nämna att tågresan föregicks av snöpulsning, eller om vädret tillät, cykelåkning från hemmet utanför Kumla till järnvägsstation. En sträcka på fem kilometer. Jag kan tänka mig att dessa fem kilometer var lättare att besegra på hemvägen eftersom ÖSK nästan alltid vann hemma på Eyravallen.

Bengt

* Den första konstfrysta bandybanan blev Rocklunda i Västerås i slutet av 50-talet.