Den förlorade synskärpan

Jag uppfattade det som att jag var pionjär när det gällde att förbättra passningsspelet genom att använda linser. Jag var väl inte mer än 25 när jag märkte att jag gjorde misstag på plan som hade med min dåliga syn att göra. Framförallt var det avståndsbedömningen, den för en fotbollsspelare så viktiga, som var kass. Jag såg framför mig ett fotbollsliv med glasögon innan jag fick kännedom om lösningen på mitt problem. Kontaktlinser!

Nu var det inte så att det bara var att stega in hos närmaste optiker och köpa ett par linser. Nej, jag fick direkt klart för mig att det var ett fåtal i branschen att vända sig till. Den närmaste för mig att kontakta fanns i Stockholm. Jag beställde tid, åkte till Stockholm och genomgick en undersökning som inte bara gällde synskärpan utan också mätning av ögonglobens form. Det var, sa man, ytterst viktigt att den lins man skulle tillverka åt mig hade exakt samma rundning som globen. I annat fall skulle inte linsen sugas fast mot ögat.

Jag fick mina linser. Jag provade och såg bättre. Men dom var inte behagliga att ha. De skavde, men det skulle gå över lovade man från optikerhåll. Men, det var det viktigaste, jag skulle få bättre möjligheter att lyckas på fotbollsplanen. Det var min tro. Den första matchen med min mya skarpare syn var i en DM-final på Eyravallen mellan IFK Kumla, där jag spelade då, och Örebro SK. Det blev fiasko, inte bara för IFK, utan för min egen del. Jag såg nämligen sämre än någonsin och närmast famlade mig igenom matchen, som slutade 3-1 till ÖSK:

Jag hade testat linserna flera dagar före matchen och konstaterade att de fungerade även om det inte kändes behagligt . Den dåliga funktionen under matchen var både förvånande och smått obegriplig. En delförklaring gavs direkt efter matchen då jag skulle ta ut linserna. På ena ögat stod ingen lins att finna. Jag hade uppenbarligen tappat en lins ute på Eyravallens gräsmatta. Att försöka hitta den lilla genomskinliga tingesten ute på planen var inte att tänka på. Att hitta en nål i en höstack måste vara oändligt mycket lättare.

Några dagar senare när jag skulle pröva att använda den kvarvarande linsen stod hela problemet plötsligt klart. Den lins jag skulle applicera visade sig vara i dubbel upplaga, vilket inte var så lätt att upptäcka eftersom de sugit fast i varandra. Jag hade alltså spelat matchen på Eyravallen med båda linserna på samma öga. Skönt att det upptäcktes innan jag alltför upprörd hann ringa till Stockholm och klaga på "dom här förbannade linserna".

Fortsättningen blev att jag under många år framåt hade nytta av mina linser, även om dom aldrig var behagliga att ha. Men det tänker man ju inte på under en fotbollsmatch där man själv är en av de agerande.

Jag var inte pionjär som fotbollsspelare med linser. Det visade sig att ÖSK:s Sven-Olof Askerblom varit snäppet före. Men mig veterligt har aldrig "Svecke", som han kallades, spelat med båda linerna på samma öga. I det fallet var jag nog först på plan.

Bengt