Paradiset Kumlagården i Åsa

Läser i Allehanda att det inte blir några mer Barnens Dag-festligheter i Kumla. Vilket i sin tur betyder att stans Barnens Dag-förening inte längre kommer att ha medel att driva den fantastiska Kumlagården i Åsa i Halland, där kumlabarn alltsedan 40-talet kunnat få några veckors härlig kolonivistelse. Turligt nog finns det tydligen en klausul i ett kontrakt mellan Barnesn Dag-föreningen och Kumla Kommun som säger att föreningen inte kan sälja Kumlagården utan kommunens godkännande.

Jag har särskild känsla för Kumlagården i Åsa,jag var med i den allra första kontingenten barn som fick en månads härlig kolonivistelse i absolut närhet till havet, en ynnest som varit absolut omöjlig, för mig och förmodligen för mina kolonikamrater, om inte John Norlander och hans fantastiska medhjälpare genom attraktiva Barnens Dag-festligheter vid Kumlasjön jobbat ihop så mycket pengar att en satsning på en koloni- och semesteranläggning vid västerhavet kunde göras.

En månads kolonivistelse i Åsa var en drömlik upplevelse. Året torde ha varit 1947 och jag kan inte minnas annat än att alla dagar var soliga och att därför inga avbrott i badandet behövdes. När vi, i varje fall grabbarna, inte badade spelade vi fotboll i den månadlånga interna koloniturnering som fritidsledare Seth arrangerade. Det var så himmelsens roligt varje dag att ett avbrott för en nöjesresa till Göteborg och Liseberg initialt kändes som ett ovälkommet avbrott. När allt kom kring blev emellertid även den utflykten en höjdare med bergoch dalbaneåkning och en tur med sightseeingbåten Paddan. i den fantastiska staden Göteborg.

En av dagarna höll dock på att sluta verkligt sorglig, en historia som jag tidigare berättat om i min blog. Jag tog mig orådet före att påbörja en klättring uppför en lodrätt klippformation i närheten av badstranden. Med en bra bit kvar till toppen insåg jag att möjligheten att ta mig upp till toppen var för svår. Jag beslutade att börja klättringen ner igen, men se det gick inte alls. Det är nämligen oändlig mycket svårare att klättra neråt än uppåt. Jag blev helt enkel fast halvvägs uppför klippsidan. Det hela slutade med att Brandkåren i Kungsbacka fick rycka ut och med hjälp av kedjor och doningar ta ner mig. Allt fick alltså ett lyckligt slut och även om mitt tilltag bannandes av lägerchefen Norlander, så var nog både han och jag mest lättade.

Jag kan än idag komma ihåg hur gott maten smakade, särskilt köttbullar och makaroner, och jag kommer så väl ihåg att jag fick pris i en namntävling. Det gällde att hitta ett passande namn på Kumlagårdens egen gris och jag kammade hem en chokladkaka för namnet Nöff-Olga. Chokladkakan var dock bara tredjepriset. Segern gick till en tjej som charmade juryn med Bök-Frida. Tänk vad man kan komma ihåg i alla fall. Namnen Nöff-Olga och Bök-Frida kommer jag ihåg men inte särskilt många namn på mina kolonikamrater. Inte ens när jag ser det gruppfoto som än idag, tror jag, hänger i matsalen på Kumlagården, känner jag igen de kamrater som jag hade så hjärtans roligt tillsammans med. Namn som Joakim Pettersson, Kerstin Ström och Anne-Marie Persson dyker upp i minnet, men knappast fler. Undras om dom, liksom jag, än idag lever på minnen från den vidunderliga sommaren 1947 på Kumlagården i Åsa söder om Göteborg och Kungsbacka.

Många år senare, under 1980-talet, besökte jag Kumlagården på nytt. Då i egenskap av ledare för ett antal fotbollsungdomar från Kumla på träningsläger. Med i det fotbollsgänget fanns en kille som skulle bli fotbollsproffs och landslagsspelare. Han lystrade till namnet "Mias" men hette egentligen Mattias Jonsson.