Klackfjutt?

Tåfjuttens raka motsats är klacksparken. Om tåfjutten i vissa lägen är en skämmig men effektiv nödlösning är exekverandet av klacksparken ofta ett utslag av effektsökande som ofta, på gränsen till aldrig, inte har något rationellt syfte. Varför tillslaget med tån heter fjutt och kicken med klacken spark förtäljes inte i det här avsnittet av Thörners fotbollsskola för åskådare. Kanske är benämningen klackfjutt alltför löjeväckande.

Min absoluta tro är att klacksparken, precis som tåfjutten, inte står på tillslagstränarens övningsagenda. Tåfjutten därför att den inte kan utföras på mer än ett sätt, klacksparken därför att den inte bör utnyttjas av andra än spelare av världsklass, typ Messi och Ronaldo. Den bristande övningen i klacksparkens långt ifrån ädla konst resulterar ofta, när sparken någon gång kommer till användning, i ett kapitalt, närmast löjeväckande, misslyckande. Det vanligaste är att spelaren som försöker sig på den onödiga konsten träffar sitt eget andraben med klacksparken, varvid bollen rullar ut över någon kritad linje som ger motståndarna inkast eller inspark. Lyckade klacksparkar under en allsvensk säsong kan kan räknas på egna handens tumme.

Hur utföres då en klackspark? Jo, för det första bör bollens läge vara något bakom spelarens kropp, men inte så långt bakom att han eller hon inte når bollen med den benpendling, först långsamt framåt och sedan snärtigt bakåt, som utgör förutsättningen för att klacksparken ska ha någon som helst chans att bli lyckosam. Dessutom bör det finnas en medspelare bakom, beredd att ta emot bollen om aktionen överhuvudtaget ska tjäna något vettigt syfte. Rätt utförd vid rätt tillfälle kan klacksparken resultera i en målchans, kanske ett skottläge, för den bakomvarande klacksparksmottagaren. Om den bakomvarande spelaren väljer skottalternativet är dock risken stor att bollen träffar klacksparkaren i baken.

I nästa lektion kommer jag att ta upp bredsidan, fotbollsspelarens mest finstämda instrument.