Hägglund, civilkurage och Bjästa

KD-ledaren Göran Hägglund vill locka fram civilkuraget i det svenska folket. Om han inte lyckas med lock och pock är han beredd att gå fram lagstiftningsvägen. Det kan alltså bli en brottslig handling att inte ingripa när någon behöver hjälp, till exempel i en misshandelssituation. Civilkurage är så vitt jag förstår ett nyord för det vi tidigare kallade för att "ha ryggrad", det vill säga visa mod även då ett ingripande är ett hot mot den egna hälsan och välbefinnandet.

Just frånvaron av "ryggrad", eller civilkurage om ni så vill, har vi fått slående exempel på i dessa dagar då vi matats med information om dramat i den lilla orten Bjästa i Örnsköldsviks Kommun. Aldrig har frånvaron av civilkurage varit mer påtaglig än hos präst, skolledare och föräldrar i denna ort, som nu konkurrerar med uppländska Knutby om att vara svenska folkets skamort nummer 1.
Jag hoppas att Göran Hägglund inser att civilkurage kommer väl till pass även när det är fråga om psykisk misshandel. Det kan krävas större mod att ingripa i fall av psykisk misshandel än fysisk sådan.

Häggströms civilkurage-lag, om inte information och upplysning hjälper, måste kunna få en bred tillämpning, till exempel inom Hägglunds eget skrå, politikernas. Hur ofta får vi inte bekräftelse på hur riksdagsmän och kvinnor i viktiga frågor röstar mot sin övertygelse för att istället följa partilinjen.

En given fråga till Göran Hägglund är om han i sin agitation för mer civilkurage inkluderar den typ av ryggradslöshet många i Bjästa visat och som politiker på riksdagsmannanivå ideligen demonstrerar. Vare sig man ingriper i fysisk eller psykisk misshandel eller vågar stå för sin uppfattning i känsliga frågor riskerar man den egna hälsan och välbefinnandet. Till exempel genom fysisk skada, utfrysning eller degradering till icke valbar plats på valsedeln. Det är att utsätta sig för den risken för en god saks skull som heter civilkurage - att ha ryggrad.