Kvartetten som sprängdes

Rubriken är var sig min eller Birger Sjöbergs, den är hämtad från Nerikes Allehandas Kumlasida ett decembernummer för en herrans massa år sedan. Varför jag kom på detta just nu ska jag berätta sist i detta inlägg.

På rubriken i tidningen följde en berättelse om en skakande händelse en kväll i Kumla centrum, men jag skulle inte ha aktualiserat den nu och här om jag inte själv varit en del av dramat.

Vi var fyra kamrater, alla i 15-årsåldern, som en höstkväll gick Hagendalsvägen fram och tillbaka från torget till Reobiografen, stannade till en stund vid den korvkiosk som Håkan Nesser ofta återkommer till i sina böcker med kumlamotiv. Det var mörkt, det var nästan folktomt och klockan var vid pass åtta, halv nio. Då började det. Snöa nämligen. Höstens första snöflingor började falla ganska tätt. Det var då vi tog oss orådet före att börja sjunga och inte vilken sång som helst utan den för tillfället passande "Nej se det snöar!". Vi sjöng ganska bra faktiskt, vi skrålade inte. Absolut inte.

Jag sa att det var folktomt, men ändå inte riktigt. Korvgubben fanns på plats och gudbevars en patrullerande polis som stod på pass i närheten av Kämpes Kiosk. Nerikes Allehanda beskrev i sin artikeln polisen som sömnig och det är möjligt att han vaknade upp av vår sång. Förmodligen ansåg han sig inte kunna komma tillbaka till stationen utan någon saftig rapport om brott på stan, så han motade in hela sångkören i en portgång, förmodligen för att det inte skulle snöa på rapportblocket, och avkrävde oss namn och adress. Men först sedan han informerat oss om brottet, störande av ordning. Vi blev inte omhändertagna direkt, vi ansågs väl inte kunna förstöra några bevis om vi släpptes.

Hela den här historien hade väl inte kommit till Nerikes Allehandas kännedom om inte en nitisk lokalredaktör skummat igenom protokoll över avkunnade domar vid Tingsrätten i Hallsberg.Där fann han att en kvartett sjungande ynglingar från Kumla dömts till 10 kronor var i böter. De hade erkänt och behövde därför inte inställa sig inför skranket. Jag har i efterhand funderat över hur stort bötesbeloppet blivit om vi anlitat en advokat.

Eftersom så många år förflutit sedan dramatiken på Hagendalsvägen i Kumla tycker jag att jag utan repressalier kan avslöja namnen på de tre övriga i sångkören:
Owe Adamsson, senare i livet svensk elitcyklist och därefter förbundskapten för det svenska cykellandslaget.
Gunnar Gurman, som jag tror då hette Johansson. Sedermera allsvensk bandyspelare och svensk mästare i Örebro Sportklubb.
Sven Löfstedt, som jag tror inte kom att ägna sig åt idrottsliga verksamheter. Han kanske blev körledare.
Jag själv, som blev fotbollsspelare i Örebro Sportklubb, utan stora framgångar.

Jag kan naturligtvis bara svara för mig själv men jag tror inte att någon av oss fortsatt på brottets vägar. Bötesstraffets storlek blev för alltid avskräckande.

Innan jag berättar varför jag kom på den här historien nu vill jag gärna berätta en sak med anknytning till den här korvkiosken och dess korvgubbe. Korvgubben hade nämligen tänkt ut ett rabattsystem för stamkunder. Det generösa erbjudandet var att om man köpte 10 korvar med bröd fick man den 11:e korven gratis. Erbjudandet gällde för en person som en och samma kväll kvalificerade sig. "Kvartetten" klarade tillsammans betinget för att få den 11:e korven, men det var en och samma i kvartetten som gick fram till luckan och gjorde köpet. Lurendrejeri, alltså. Det skulle den sömniga polisen ha sett Jag kommer inte ihåg hur vi solidariskt delade på 11 korvar.

Till sist då! Den här polisen blev så småningom en känd polis i Kumla och han fick också ett öknamn. Detta öknamn har jag använt i flera mindre allvarliga internetsammanhang där man krävt ett eget påhittat lösenord. Som till exempel för att öppna den här bloggen.

Bengt