Hundarna i Vivalla-Lundby

Trogna läsare av min blog vet att jag under det senaste året tillbringat åtskilliga timmar på ytterst farlig mark. Jag tänker på alla mina motionsrundor i Lundbyspåret i Vivallaskogen. Att det bland alla gräsliga hundar som rastas i området funnits livsfarliga fähundar har jag inte riktigt förstått. Nu vet jag det efter att ha läst tidningsartiklarna om den svårt hundbitna kvinnan i "mitt" motionsspår.

Jag är ganska säker på att jag varit i närkontakt med samma hundar som bet kvinnan, men att det varit stavarna som räddat mig från att bli direkt angripen. Det är naturligtvis en amatörslutsats men nog kan det ligga något i min tro att hundarna ser de vassa stavarna som tillhyggen som kan vara farliga, något att ha respekt för. Under alla omständigheter skulle jag inte tveka att använda våldsamma svingar med stavarna till mitt försvar om jag blev angripen på samma sätt som den joggande kvinnan.

Jag behöver väl knappast tala om att jag gjort min sista runda i Lundbyspåret. Det får i fortsättningen bli koll av pulsen och hjärtverksamheten i Karlslundsspåret eller favoritrundan "Varbergaskogen runt". Min erfarenhet av de arenorna är att rastande hundar är kopplade och att hussarna och mattarna inte så totalt saknar makt över sina skyddslingar som hundägarna utefter Lundbyspåret. Okopplade hundar och oproffsiga hundägare är en livsfarlig kombination.

Inte behöver vi hata vargar så länge det finns hundar.