En klåfingrig man från Knalleland

Elfsborgs ordförande Bo Johansson har valts till ny ordförande efter Djurgårdens Bo Lundqvist i mäktiga Föreningen Svensk Elitfotboll, SEF. Därmed blir elfsborgaren näst mäktigast i svensk fotboll efter Lars-Åke Lagrell. Många anser till och med att ordföranden i SEF står över alla, i varje fall när det gäller elitfotbollens villkor.

Bo Johansson har i några avseenden avgett en programförklaring. Han skall verka för att idrottbolag ska få ha en öppen ägarstruktur. Enligt nu gällande regler, för att idrottsföreningar ska få bilda aktiebolag och tävla i bolagsform, krävs att aktiemajoriteten finns hos den ideella verksamheten. Örebro SK Elitfotboll AB ägs till exempel till 51 % av den ideella idrottsföreningen ÖSK Fotboll. Många anses ha röstat på Bo Johansson just för att han öppet förordat den förändringen som ett medel att öka bolagets möjligheter att generera nytt kapital. Det ska alltså bli fritt fram för storkapitelet att ta sig in i fotbollsverksamheten, såsom i England till exempel.

Bo Johansson har dessutom sagt att han, så snart det sig göra låter, ska reducera antalet lag i Allsvenskan från nuvarande 16 till maximalt 12. Dessa dussinet lag skall spela mot varandra i tre matcher, två gånger hemma och en gång borta eller vice versa, vilket kräver 33 allsvenska omgångar. Fler matcher mellan förhoppningsvis publikstarka lag är Bo Johanssons förhoppning. Jag säger det med en gång - Bo Johanssons förslag förskräcker. Bo Johanssons tankemassa liknar den som gav för svensk elitfotboll avskräckande resultat i form av missfoster till seriesammansättningar i början 1990-talet.

ÖSK återkom till Allsvenskan (1989) i en tid då intresset för Allsvenska fotboll var i botten. Då bestod Allsvenskan av 12 lag som tillsammans genererade ett publiksnitt på 4.211 åskådare. ÖSK fanns då på övre halvan av publikligan med 5.900 åskådare i snitt på de 11 matcherna på dåvarande Eyravallen.

Året efter, 1990, ökade intresset marginellt till 4.608, men med ÖSK fortfarande över snittet med 5529. Fortfarande var antalet lag 12, men det skulle visa sig vara sista året med den numerären. Förhoppningsvis för all framtid om inte Bo Johansson får gehör för sina idéer.

Redan till året efter, 1991, hade stora förändringar röstats igenom efter, om jag inte missminner mig, ett oerhört krångligt förslag från Smålands Fotbollsförbund. Till ÖSKs tredje år i finrummet, Allsvenskan, hade seriesystemet konstruerats om till oigenkännlighet. Allsvenskan bestod nu av bara 10 lag. Efter att lagen mött varandra hemma och borta, fortsatte de 6 första lagen till något som var tänkt bli den stora publiksuccén, Mästerskapsserien. Tanken var att denna verkliga "elitserie" skulle komma att bestå av stora publikstarka klubbar och så långt fick man också rätt. Efter grundspelet hade IFK Göteborg, IFK Norrköping, Malmö FF, Djurgårdens IF, AIK och Örebro SK kvalificerat sig till Mästerskapsserien, Ja, inte i den ordningen förstås, för grundserien toppades av ÖSK på samma poäng som IFK Göteborg. Ytterligare en förändring att uppmärksamma. Varje lag tog med sig hälften av de poäng man spelat till sig i grundserien till starten av Mästerskapsserien.

Nu var det alltså dags för storpubliken att komma. Bara matcher av stor betydelse mellan svenska storlag skulle locka folket tillbaka till fotbollsarenorna. Resultatet blev förskräckande; matcherna i Mästerskapsserien samlade i snitt 4747 åskådare, marginellt mer än i 10-lagsserien Grundserien, 4325. För ÖSK blev publikutfallet det omvända, 6454 i grundserien och 4.741 i Mästerskapsserien. Att inte fotbollspubliken, ens i Örebro, tyckte om den nya ordningen, bekräftar följande "publikrusning" till Eyravallen när ÖSK spelade i Mästerskapsserien:

ÖSK-AIK , 6.540
ÖSK-Göteborg, 4853
ÖSK-Malmö, 3256
ÖSK-Norrköping, 5432
ÖSK-Djurgården, 3309

Den sista matchen, den mot Djurgården, gällde vilket av de två lagen som skulle få en plats i nästkommande års UEFA-cup. Så viktig var alltså matchen, som ÖSK för övrigt vann med 1-0 efter mål av Kubisztal i slutminuten. Vilket publikfiasko! Och resultatet av samma idéer som Bo Johansson framför 18 år senare. "Fler matcher mellan de stora publikdragande lagen skall ge publiklyft och kvalitétslyft för svensk fotboll".

Jojo!

Svensk Fotboll betraktas ofta som konservativ och trög när det gäller förändringar. Den förändring som blev till ett så präktigt fiasko 1991 klubbades på 0-tid. Lika snabbt, tack och lov, spolades Mästerskapsserien. Den blev bara 1-årig

Efter ett nytt publikt katastrofår, 1992, togs det sunda beslutet att 1993 återgå till en rak Allsvenska utan krångel- en riktig fotbollsliga efter europeiska mått mätt, med 14 lag. Från det året började de allsvenska publiksiffrorna att stiga till dagens nivåer. Men det behövdes bara det senaste årets tillbakagång, som på olika sätt var lätt att förklara, för att en mäktig herre från Knalleland skulle börja bli klåfingrig och leka med det finast vi har inom svensk fotboll, Allsvenskan.

Fotnot: Elfsborg fanns inte med i Allsvenskan de publikturbulenta åren första halvan av 1990-talet. Så Bo Johansson har kanske inte de minnesbilder han borde ha.