Test att lägga ut på Facebook
Thörners Tankar
lördag 19 april 2014
måndag 14 april 2014
Sång eller oljud på Hagendalsvägen
Det var en novemberkväll 1954 som Sven, Gunnar, Ove och jag drog en ödslig Hagendalsvägen fram i hopp om att något skulle hända. Och något hände, inget dramatiskt, men det började snöa. Årets första snö för övrigt. I hörnet Hagendalsvägen/Götgatan stod en sömnig polis och stoppade oss. Inte brutalt men med anmälningsblocket i högsta beredskap. Att han var sömnig får Nerikes Allehanda stå för. Man påstod det i en notis på sin "kriminalsida" följande dag. Vi, det vill säga kvartetten som så småningom spränges, erkände att vi hälsat de första snöflingorna med sång. Polisen tyckte uppenbarligen inte att det var sång utan ett mycket ordningstörande vrålande.
Tinget i Hallsberg, som så småningom fick uppdraget att avgöra om det var sång eller ordningsstörande vrål, tyckte att oljudet var värt en tia. I böter. Per man. Nerikes Allehanda var hänsynsfullt nog att inte namnge varken de fyra brottslingarna eller den sömnige och nitiske polisen. Nu 60 år senare kan det avslöjas att de fyra sångarna hette Löfstedt, Johansson, Adamsson och Thörner. Johansson bytte så småningom namn till Gurman, men det var nog inte för dölja brottet på Hagendalsvägen i Kumla en novemberkväll 1954.
Vad polisen hette vet jag inte, men var han inte från Kilsmo?
torsdag 10 april 2014
När TV-n kom till Kumla - med Eklöfs hjälp
Det var på 1950-talet som televisionsapparaten på allvar började bli en självklar möbel i svenska hem. Nåja, någon explosiv marknad för den märkliga hemmabion blev det väl inte förrän i slutet av decenniet.
För TV-handlarna blev det en bråd tid. Det gällde att exploatera den marknad som bland annat VM i fotboll i Sverige skapade. Den enda TV-handeln på Hagendalsvägen i Kumla, Eklöfs Radio & TV, löste marknadföringen på sitt eget lilla sätt. Handelsmannen själv, Nisse Eklöf, resonerade som så, att "får vi bra in en fot så är vi snart innanför dörren". Han, förmodligen i samråd med sina svenska TV-leverantörer, placerade därför som lån ut TV-apparater i stor omfattning i kumlafamiljer. Det sas att Nisse inte höll så noga reda på var han hade alla sina apparater utplacerade.
Även vår lilla familj, Kerstin och jag på Fabriksgatan i Kumla, fick en låneapparat som vi på hösten 1959 förvandlade till vår egendom genom köp. Det var precis så som Nisse Eklöf kalkylerade, har man en gång fått en TV i huset, så är man såld. Hade man en gång sett Andy Pandy så går det inte att missa fortsättningen.
Om Nisse Eklöfs metod att exploatera den heta TV-marknaden under slutet 1950-talet undandrar sig min bedömning
onsdag 9 april 2014
Piccadilly Cirkus och Thörners korvkiosk
"Piccadilly Cirkus ligger inte i Kumla" har Håkan Nesser lärt oss. För att ge en rätt bild av Kumla har han skyndat sig att i samma roman berätta att här fanns minsann en gång i tiden Thörners Korvkiosk. Denna eleganta kiosk låg på Hagendalsvägens norra sida, närmaste granne med en annan matgigant, Franssons Matsalar. Något konkurrensförhållande mellan de två kulinariska etablissemangen fanns inte, när Franssons Matsalar stängde för dagen öppnade Rolf Thörner sin kiosk.
Rolf Thörner var min farbror. Rolf drabbades av polio när han fortsarande var aktiv fotbollsspelare. Han insjuknade på natten innan han dagen därpå skulle representera Närke i Landskapsmatch i fotboll. Som rullstolsburen fick han med benägen hjälp chansen att klara sin försörjning som kioskägare. Här i hans kiosk fick jag chansen att lära mig hur man med eleganta grepp fixade till en beställd korv med bröd, eller, vilket var svårare, en "special" vilket var en korv med bröd med några klickar potatismos ovanpå. Korvleverantör till Thörners Kiosk var Sibylla och det skulle inte förvåna mig om brödet kom från Korvbrödsbagarn men potatismoset var hemlagat av min pappa Lars. Hemlagat såtillvida på det sätt som stod honom till buds, potatisskalning, kokning, mosning och toppdressat med riktigt smör och mjölk från grannens enda ko. Varje sådan mosleverans till kiosken skedde per cykel, vanligtvis med två fyllda hinkar på styret.
Detta om Thörners Kiosk vid Hagendalsvägen i Kumla, på sitt sätt en lika stor träffpunkt för Kumla som Piccadilly Cirkus var och är för London. Fast nu är kiosken borta, liksom farbror Rolf och pappa Lars.
lördag 5 april 2014
Den magiska vattenkranen
Sista meningen i föregående inlägg, som handlar om mitt samarbete med Carlbarks Cykel & Sport på Hagendalsvägen i Kumla, ska naturligtvis se ut så här:
Men sånt ska ju INTE en sommarjobbande grabb med gräsklippning som huvudsaklig arbetsuppgift lägga sig i.
Såja, nu är sinnesfriden återställd och jag kan återuppta min nostalgiska vandring Hagendalsvägen i Kumla "upp och ner". Jag gör det genom att försätta mig i julstämning och mana fram julskyltningsglimtar. Vid dessa galasöndagar i julskyltningens tecken verkade kumlaborna ha gått "man ur huse" för att bevittna butiksägarnas kreativitet när det gällde att locka till titt i skyltfönstren.
Länge tyckte jag Bengtssons Herrekipering tog kreativitetspriset med sin levande tomte som vandrade omkring innanför glasrutan, men så småningom vandrade priset och intresset över till Lithells Charkbutik lite längre upp på Hagendalsvägen. Först för att man utlovade varm korv gratis till alla julskyltningsbesökare, vilket genererade lång kö med timslång väntan till serveringstället inne på bakgården. Sedan, åtminstone för mig, en stor attraktion i skyltfönstret ut mot gatan - en fritt hängande vattenkran, utan synligt tillflöde, som spolade vatten ner i en vattenbehållare.
Jag tror inte jag fick klart för mig hur detta var möjligt och frågan är om jag ens idag har någon bärande teori om varifrån vattnet, som spolade ur kranen, kom. Och som i mina ögon fick den levande tomten i Bengtssons skyltfönster att ha anledning slänga sig i väggen.
Lithells gratiskorv var naturligtvis inte bra för korvkiosken lite längre upp på gatan. Där gjorde man dock ett försök att matcha Lithells marknadsföringstrix - ät tio korvar med bröd så får du den elfte gratis! Den ende som jag vet nappade på det "generösa" erbjudandet var Cykel-Kalle.
tisdag 1 april 2014
Jag lärde mig spänna en slakande kedja
I föregående inlägg berättade jag om mitt förmodligen hälsovådliga sommarjobb bland limångorna i en liten skoskutt på Hagendalsvägen i Kumla. Desto mer av frisk luft fick jag vid ett annat sommarknog på samma gata. Vad cykeldirektör Carlbark och min pappa kommit överens om vad jag skulle göra för veckolönen vet jag inte, men inte ledde det till yrkeslivserfarenhet inom cykelhandlarbranschen. Den gröna ladan på Hagendalsvägens norra sida där Carlbark drev sin verksamhet, såväl försäljning av velocipeder och tillbehör som reparationer, var platsen där jag skulle inställa mig och få arbetsorder.
Den vanligaste arbetsordern var att jag skulle ta mig till cykeldirektörens villatomt vid Malmgatan där jag skulle klippa gräsmattorna och ansa rabatterna. Under tiden gräset växte till sig fick jag lära mig hur ett kedjelås fungerar och hur man justerar en slakande kedja. Dessutom fick jag en viss inblick i cykelbranschens svårigheter vid den tiden, i slutet 1940-talet. Det allt annat överskuggande problemet var bristen på reservdelar, framförallt gummislangar och däck. En liten näring som Carlbarks fick bara en liten del av sitt behov av dessa varor tilldelade i de kristider som rådde .Det betydde att hans lager av slangar och däck inte på något vis täckte efterfrågan, varför han tvingades att säga nej till några och ja till andra. Jag vill tro att det var trogna kunder som fick köpa och tillfälliga som fick nej, men jag tyckte mig märka en helt annan prioritering. Men sånt ska ju en sommarjobbande grabb med gräsklippning som huvudsaklig arbetsuppgift lägga sig i
carl
car