Guldfirande med Bröderna Cartwright

Dagen började med en bastant frukost på Oxhaga Värdshus. Jodå, frukostbiljetterna funkade bra som betalningsmedel. Dagen, som stavas med stort D, var vår guldbröllopsdag och skulle komma att bli precis så festlig och kul som vi hade planerat. Och, som sagt, frukosten på Oxhaga Värdshus i Örebro blev en bra start.

Så här var det planerat. Vi ville fira tillsammans med de personer vi älskar, våra barn och deras respektive. Vi ville träffa våra härliga barnbarn och vi ville fröjda oss åt en härlig festkväll i Göteborg. De som fick svara för festkvällen i Göteborg var en kvartett, som på sitt sätt var årsbarn med vårt äktenskap, Bröderna Cartwrigh. Det var nämligen 1959 som de fyra kopojkarna från Bonanza första gången red in i svenska hem via TV-mediet. Nåja, det var förstås inte de riktiga pappa Ben, Hoss, Little Joe och Adam som återuppstått utan fyra glada Galenskapare och After Shaveare som insett att nostalgitrippar kan vara nåt att satsa på inom underhållningsbranschen. Den insikten skapade Cabare Cartwright som efter 109 föreställningar på Kajskjul 8 i Göteborg var framme i den 110: e och sista just på vår guldbröllopsdag

Vår festglada sextett från Örebro och Göteborg fick vara med om en sång-, musik- och nostalgirodeo av häftigaste slaget. Det gällde verkligen att försöka hålla sig kvar i stolarna under den vilda galoppen, som med korta andningspauser höll på i fem och en halv timma. De korta andningspauserna utnyttjades för intagande av en trerätters supé med Bonanza-touch. Den knepiga serveringsproblematiken, det gällde att snabbt servera de 800 gästerna på trång yta, organiserades och löstes på ett sätt som förde tankarna till, inte en saloon i Vilda Västern, men väl Nobelmiddagen.

Ungefär i höjd med desserten och kaffet "överfölls" vi, Kerstin och jag, av fyra Galenskapare, för dagen omformade till vilda cowboys från Bonanza. Ett ivrigt handskakande och gratulerande mynnade i ett gruppkort där Bröderna Cartwright höll med kamera. Ett gruppkort, som om jag kunde visa det i den här bloggen, skulle ha texten: från vänster bakom guldbröllopsparet syns Anders Eriksson (pappa Ben), Jan Rippe (Adam), Per Fritzell (Little Joe) och Knut Agnred ( Hoss).

För övrigt hann vi under de två dagarna i Göteborg med att se Nora, 13, spela SM-handboll i Önneredshallen. Tack för den underhållningen, Nora! Viktor, fotbollsspelaren, hade tyvärr inte någon match att bjuda in oss till. Och tack Jens, AnnaCarin, Åsa och Jonas för er fantastiska uppställning för oss, "50-åringarna"!

Hundarna i Vivalla-Lundby

Trogna läsare av min blog vet att jag under det senaste året tillbringat åtskilliga timmar på ytterst farlig mark. Jag tänker på alla mina motionsrundor i Lundbyspåret i Vivallaskogen. Att det bland alla gräsliga hundar som rastas i området funnits livsfarliga fähundar har jag inte riktigt förstått. Nu vet jag det efter att ha läst tidningsartiklarna om den svårt hundbitna kvinnan i "mitt" motionsspår.

Jag är ganska säker på att jag varit i närkontakt med samma hundar som bet kvinnan, men att det varit stavarna som räddat mig från att bli direkt angripen. Det är naturligtvis en amatörslutsats men nog kan det ligga något i min tro att hundarna ser de vassa stavarna som tillhyggen som kan vara farliga, något att ha respekt för. Under alla omständigheter skulle jag inte tveka att använda våldsamma svingar med stavarna till mitt försvar om jag blev angripen på samma sätt som den joggande kvinnan.

Jag behöver väl knappast tala om att jag gjort min sista runda i Lundbyspåret. Det får i fortsättningen bli koll av pulsen och hjärtverksamheten i Karlslundsspåret eller favoritrundan "Varbergaskogen runt". Min erfarenhet av de arenorna är att rastande hundar är kopplade och att hussarna och mattarna inte så totalt saknar makt över sina skyddslingar som hundägarna utefter Lundbyspåret. Okopplade hundar och oproffsiga hundägare är en livsfarlig kombination.

Inte behöver vi hata vargar så länge det finns hundar.

Frukost med problem

Vi är en kvartett som på lördag ska göra en resa tillsammans. Den resan tänker vi börja med en gemensam frukost på lokal i Örebro. Av det skälet besökte jag Scandic Hotel Väst i Örebro och dess Oxhaga Värdshus för att förvissa mig om att värdshuset är öppet på lördag och om man t ex behöver frukostbiljetter eftersom vi inte är hotellgäster.

I trappan upp till Värdshuset stöter jag på anslaget " Externa hotellgäster hänvisas till hotellets reception för inköp av frukostbiljetter!" Jag gjorde ett snabbt lappkast och stegade in till hotellets reception för att förse mig med frukostbiljetter, eftersom jag lovat de övriga i kvartetten att ansvara för det här frukostarrangemanget. När jag bad kvinnan i receptionen att plocka fram fyra frukostbiljetter verkade hon inte förstå vad jag pratade om. Hon hade verkligen inga frukostbiljetter att sälja. Anslaget i trappan upp till Värdshuset kände hon inte till. "Det måste vara ett gammalt anslag som man glömt plocka bort. Nej, allt som har med frukosten att göra sker uppe på Värdshuset."

Jag äntrade på nytt trappan upp till Värdshuset, läste i förbifarten det tidigare nämnda anslaget, som för övrigt verkade fräscht, och nådde Värdshusets kassa. Jag framförde mitt inköpsärende och passade samtidigt på att informera om anslaget i trappuppgången. Men nej, i Värdshusets kassa hade man inga frukostbiljetter att sälja. De frukostgäster som inte bodde på hotellet och alltså inte hade någon rumsnyckel att visa upp, betalade direkt i kassan frukostätardagen. Någon frukostbiljett, som talades om i anslaget i trappuppgången, hade kvinnan i Värdshuskassan aldrig sett. Vadå anslag? Det har jag inte sett, men det kan bero på att jag aldrig kommer den vägen till mitt arbete.

Jag kunde väl ha nöjt mig med den information jag fått och betala direkt i kassan på lördag. Men det vore kul, tänkte jag, att få reda på hur informationen Scandic Västs olika avdelningar emellan kunde ha sådana brister. Jag bad därför kvinnan i Värdshusets kassa att plocka fram sin chef så att jag kunde dryfta problemet med honom, för det visade sig naturligtvis att det var en man. Denne manlige chef för hotellets värdshus lyssnade på min utläggning om anslaget i trappuppgången, besöket i receptionen och min önskan att ha frukostbiljetter att överlämna till mina reskamrater på lördag.

Döm om min förvåning när denne chef mycket väl kände till anslaget i trappuppgången och att det var så rutinerna var tänkta. Externa frukostgäster, alltså sådana som vi i kvartetten, skall köpa frukostbiljetter i receptionen. Att inte den informationen gått fram förstod han inte, varför han erbjöd sig att följa med mig till receptionen och reda ut begreppen. Inför värdshuschefen bedyrade kvinnan i receptionen att hon aldrig hört talas om att det ingick i hennes arbetsuppgifter att sälja frukostbiljetter.

Det hela slutade med att receptionskvinnan och värdshuschefen med förenade krafter letade fram en bunt dammiga frukostbiljetter i receptionens innandömen och affären, totalt på 380 kronor, kunde slutföras. Men jag anar att det kan bli problem på lördag. Kommer kassapersonalen på Oxhaga Värdshus att acceptera våra frukostbiljetter som betalning för frukostbuffén? Jag borde kanske ha gjort ytterligare en sväng upp till Värdshuset och demonstrerat hur hotellets frukostbiljetter ser ut.

Det vore nog tryggt om chefen fanns till hands på lördag

Anders Pontén till minne

"Riksrondören" Anders Pontén har lämnat det jordiska. Det var via radioprogrammet Riksronden som Pontén blev känd för svenska folket. Från studion i Almby kåserade han en dag i veckan på ett lättsamt och lättsmält sätt om smått, mestadels, och stort som hänt runt om i landet under veckan. Hans gimmick nummer ett var att varje gång få med en snutt om Blandade Damkören i Glanshammar. Det framgick aldrig i vilket avseende denna damkör var blandad. Om kören var en fiktion eller en verklig glanshammarslokal företeelse vet jag fortfarande inte. Den kanske är i hög grad levande än i dag. Någon som vet?

Under ett antal år var för övrigt Riksronden en i högsta grad närkingk företeelse. En företrädare till Anders Pontén var nämligen ÖSK- och Allehandaprofilen Gunnar Åslund. Eller var det möjligtvis så att de två alternerade som lättsamma radiokåsörer? Jag kan inte erinra mig någon efterträdare till Åslund och Pontén så programmet lades nog ner och ersattes med något stockholmsproducerat.

Jag har ett eget kul minne av Anders Pontén. I början på 1980-talet var jag med och arrangerade en jippomatch i fotboll i Stora Mellösa. Matchen gick mellan Whispering Storband och ett lag som i reklamen fick namnet Salig Blandning. Och en salig blandning var det verkligen som skulle komma att tampas med Olle Söderlunds musikaliska gäng. Guldmedaljören från London-OS 1948, Bertil Nordahl var med liksom ÖSK-arna Arne Lundkvist och Pelle Thörner. Dessa tre var väl i stort sett de enda som representerade fotbollkunnande. För utfyllnaden svarare till exempel TV-kände Agne Jälevik och rallyräven Stig Blomkvist. Men var kommer då Anders Pontén in i bilden? Jo, den gode, men i fotbollens ädla konst fullständigt rudis, Anders Pontèn, hade av någon anledning engagerats som lagledare och pådrivare för Salig Blandning. Och visst levde han i allra högsta grad upp till epitetet pådrivare, för att inte säga slavdrivare. För uppdraget hade han införskaffat, eller om det var arrangören som hade ansvaret, en svinfösare. En svinfösare är en elektrisk apparat som svinuppfödare och slakterier använder för att fösa grisarna upp på bilen till slakteriet. Apparaten ger vid vidröring en elektrisk stöt som svinen tycker är obehaglig, men ofarlig. Varken förr eller senare tror jag den använts för att egga fotbollsspelare till stordåd och tvinga fram lite extra fighteranda. Men det gjorde Anders Pontén på ett sätt som till exempel Stig Blomqvist jämförde med de allra grövsta pååkningarna under rallytävlingar. Huruvida detta bestialiska hjälpmedel hjälpte Salig Blandning till seger minns jag inte. Kan denna elektriska apparat vara någonting för ÖSK-lagledaren Arvi Taaler?

Nu är Anders Pontén borta och Sverige en glädjespridare mindre. Gunnar Åslund är borta sedan många år tillbaka.

Tvåsiffrigt i röva för Alvbåge & Anttonen?

Det lär bli hårda bud för ÖSK-arna John Alvbåge och Patrik Anttonen under landslagsturnén i västerled. I alla fall om man får tro "fotbollsexperten" Robert Laul som finns med på turnén för att bevaka och rapportera från matcherna mot USA och Mexico för Sportbladets räkning. Enligt Laul lär det nämligen bli tvåsiffrigt i baken för vårt unga landslag som rekryterats enbart från de delar av världen där det gällar serieuppehåll p g a vinterklimat., d v s Skandinavien.

De dystra profetsiorna grundar Laul på att det enligt hans uppfattning är "den sämsta truppen någonsin" som represnterat Sverige i officiella fotbollslandskamper. Vi kan enligt Laul få hem till Sverige ett antal oerhört stukade fotbollsspelare som förnedrats av två fotbollsnationer, USA och Mexico, som normalt ett svenskat landslag inte ska behöva få skrämselhicka av att möta. Men är inte två gånger tvåsiffrigt att ta till?

I den första rapport Laul levererat till sin hemmaredaktion dissekrerar han truppen på ett sätt som måste uppfattas som hånfullt och förnedrande för de spelare han sorterat in under rubriker som "Gäsp" och " Hur kom ni med?" Under "Gäsp" hittar vi spelare som Bröndbys Alaexander Farnerud, IFK Göteborgs back Adam Johansson, Halmstads Andreas Johansson och- häpna alla ÖSK-fans- ÖSK-målvakten John Alvbåge. Hur kan en målvakt som på allvar kommer att konkurrera om en plats i laget till VM-kvalet mot Portugal sorteras in under den nykonstruerade betygsgraden "Gäsp"?

En än värre sågning bestås ett gäng allsvenska spelare som enligt Laul bör fundera över på vilka outgrundliga anledningar de begåvats med landslagsuppdrag. Under ännu en nykonstruerad betygsgrad, "Hur kom ni med?" återfinns namnet Patrik Anttonen. Tillsammans med Martin Eriksson, Elfsborgs nyförvärv och samma klubbs talang Denni Avdic.

Om nu Sverige, i motsats till vad Laul tror, skulle klara sig undan tvåsiffrigt i baken eller till och med undvika nederlag överhuvudtaget, kommer inte Robert Laul att med rodnande kinder och svansen mellan benen erkänna att han är en usel expert. Så agerar nämligen inte Sportbladets experter, det har tidigare i vinter Mats Wennerholm visat. "Hockeyexperten" Wennerholm visade att Sverige med lätthet skulle besegra Kanada i JVM-finalen i hockey. Sverige var inför matchen, enligt Wennerholm, starkare än Kanada på 8 av 10 punkter. I stort var "hemmapublik" Kanadas enda verkliga försteg. Före matchen. Enligt Wennerholm.

Det kollosala styrkeförsteget för Sverige blev i sammanställningen efter matchen " jag höll Sverige som knappa favoriter". "Knappa favoriter" var ordet, sa Bull. Nu garderar sig expertkollegan Robert Laul en aning redan i artikeln med rubriken "Sämsta truppen någonsin" genom att skriva

"Om inte fotboll vore en oberäknelig sport där saker som inställning och tillfälligheter styr resultatet hade jag sagt att Sverige riskerar att åka ifrån den här turnén med tvåsiffrigt i röva"

Räkna med att Robert Laul kommer att utnyttja räddningsplankorna "inställning" och "tillfälligheter" när han så småningom kommer med sina matchrapporter

ÖSK-förberedelserna har inletts

ÖSKs allsvenska fotbollsgrabbar har startat förberedelserna inför en allsvensk säsong som lovar att bli mycket intressant för alla oss som gillar svartvitt. För håll med om att det ser betydligt mer lovande ut än inför förra säsongen, som till slut ändå ändade i en förnämlig sjundeplats.

En av de två "x-en", Alexander Axén, har flytt till Göteborg och konkurrenten Gais, men snabbt och resolut ersatts med Rickard Nilsson. Det andra "x-et", Sixten Boström, finns kvar som huvudtränare, vilket borgar för att offensiva varianten 4-3-3 kommer att gälla också 2009. Jag kan inte tänka mig annat än att nye Rickard från Karlslunds IF fått avsvära sig alla tankar på en förändring till annat spelsystem innan han presenterades ett kontraktsförslag. . Roligt förresten att såväl Rickard som Magnus Kihlberg äntligen hittat hem, det vill säga till ÖSK. Båda tillhör ju de ytterst fåtaliga skara distriktstalanger som under de senaste 25 åren seglat mot allsvenskt spel utan att först passera ÖSK. Båda hamnade som bekant i Örgryte IS.

Det ser som sagt lovande ut, inte bara på tränarfronten. Ger man sig på en inventering av spelarkadern ser man att ÖSK är mer välrustat än på många år. Det går med lätthet att att finna ersättare och konkurrens på varje position i laget. Därför är det svårare än någonsin att redan i detta skede ana en förstauppställning i premiärmatchen mot Djurgården borta. Ja, två spelare har kanske inte den där stenhårda konkurrensen man kunde önska, målvakten John Alvbåge och målkungen Kim Olsen, även om tänkbara ersättare finns.

Jag ska roa mig med att litet då och då under försäsongen spekulera i premiärelvans utseende. Jag antar att den elvan kommer att förändras från gång till gång och att den slutliga, verkliga elvan inte har mycket likhet med, till exempel, den elva jag redovisar här och nu, den 13 januari:

Målvakt: John Alvbåge
Backlinje: Patrik Anttonen, Bertin Ze, Magnus Wikström, Samuel Wowoah
Mittfält: Fredrik Nordback, Nordin Gerzic, Magnus Kihlberg
Anfall: Eric Bassombeng, Kim Olsen, Roni Porokara

Undras när jag får anledning att plocka in någon eller några av de nya spelarna i min förstauppställning.

Från krokar i omkädningsrummet till Gaza

Jag dristade mig att kritisera John Alvbåges nystartade blog i Nerikes Allehanda. Jag tyckte att inledningsblogen var i mesigaste laget sett mot bakgrunden av den förhandreklam bloggen fått. Intvjuad påstod John att han skulle lägga sig i och orädd kritisera det mesta. Nu när den gode John presenterat ytterligare några inlägg förstår jag att han inte kommer lämna några insideinformations som sårar eller utlämnar hans lagkamrater i ÖSK Så den typen av inblick i ÖSK-världen kan vi glömma.

Nu får vi nöja oss med budskap som att "Berra" är en roliga fan, men att denne får vara roligast i gänget bara intill dess att landsmannen Bassombeng behagar återkomma efter giftermålet och smekmånaden i hemlandet.

Idag breddar Alvbåge ämnesvalet genom att kommenterara striderna i mellanöstern. Han för där till torgs litet av den känsla som vi alla har inför det som händer i Gaza. Han garderar sig genom att påstå att han förmodligen "är ute på djupt vatten" eftersom han är måttligt politiskt intresserad och egentligen inte vet vad konflikten handlar om. Kanske är han en medelsvensson i det fallet.

Desto bättre behärskar han ämnet " frånvaro av trafikljus" i stans mest trafiktätaste korsning. Nu väntar jag bara på att han ska ta sig en biltur Västhagagatan söderut och ge oss sin synpunkt på skandalrondellen vid Lek- och Buslandet.

Jag kommer att fortsätta följa John Alvbåges blogg.

Paradiset Kumlagården i Åsa

Läser i Allehanda att det inte blir några mer Barnens Dag-festligheter i Kumla. Vilket i sin tur betyder att stans Barnens Dag-förening inte längre kommer att ha medel att driva den fantastiska Kumlagården i Åsa i Halland, där kumlabarn alltsedan 40-talet kunnat få några veckors härlig kolonivistelse. Turligt nog finns det tydligen en klausul i ett kontrakt mellan Barnesn Dag-föreningen och Kumla Kommun som säger att föreningen inte kan sälja Kumlagården utan kommunens godkännande.

Jag har särskild känsla för Kumlagården i Åsa,jag var med i den allra första kontingenten barn som fick en månads härlig kolonivistelse i absolut närhet till havet, en ynnest som varit absolut omöjlig, för mig och förmodligen för mina kolonikamrater, om inte John Norlander och hans fantastiska medhjälpare genom attraktiva Barnens Dag-festligheter vid Kumlasjön jobbat ihop så mycket pengar att en satsning på en koloni- och semesteranläggning vid västerhavet kunde göras.

En månads kolonivistelse i Åsa var en drömlik upplevelse. Året torde ha varit 1947 och jag kan inte minnas annat än att alla dagar var soliga och att därför inga avbrott i badandet behövdes. När vi, i varje fall grabbarna, inte badade spelade vi fotboll i den månadlånga interna koloniturnering som fritidsledare Seth arrangerade. Det var så himmelsens roligt varje dag att ett avbrott för en nöjesresa till Göteborg och Liseberg initialt kändes som ett ovälkommet avbrott. När allt kom kring blev emellertid även den utflykten en höjdare med bergoch dalbaneåkning och en tur med sightseeingbåten Paddan. i den fantastiska staden Göteborg.

En av dagarna höll dock på att sluta verkligt sorglig, en historia som jag tidigare berättat om i min blog. Jag tog mig orådet före att påbörja en klättring uppför en lodrätt klippformation i närheten av badstranden. Med en bra bit kvar till toppen insåg jag att möjligheten att ta mig upp till toppen var för svår. Jag beslutade att börja klättringen ner igen, men se det gick inte alls. Det är nämligen oändlig mycket svårare att klättra neråt än uppåt. Jag blev helt enkel fast halvvägs uppför klippsidan. Det hela slutade med att Brandkåren i Kungsbacka fick rycka ut och med hjälp av kedjor och doningar ta ner mig. Allt fick alltså ett lyckligt slut och även om mitt tilltag bannandes av lägerchefen Norlander, så var nog både han och jag mest lättade.

Jag kan än idag komma ihåg hur gott maten smakade, särskilt köttbullar och makaroner, och jag kommer så väl ihåg att jag fick pris i en namntävling. Det gällde att hitta ett passande namn på Kumlagårdens egen gris och jag kammade hem en chokladkaka för namnet Nöff-Olga. Chokladkakan var dock bara tredjepriset. Segern gick till en tjej som charmade juryn med Bök-Frida. Tänk vad man kan komma ihåg i alla fall. Namnen Nöff-Olga och Bök-Frida kommer jag ihåg men inte särskilt många namn på mina kolonikamrater. Inte ens när jag ser det gruppfoto som än idag, tror jag, hänger i matsalen på Kumlagården, känner jag igen de kamrater som jag hade så hjärtans roligt tillsammans med. Namn som Joakim Pettersson, Kerstin Ström och Anne-Marie Persson dyker upp i minnet, men knappast fler. Undras om dom, liksom jag, än idag lever på minnen från den vidunderliga sommaren 1947 på Kumlagården i Åsa söder om Göteborg och Kungsbacka.

Många år senare, under 1980-talet, besökte jag Kumlagården på nytt. Då i egenskap av ledare för ett antal fotbollsungdomar från Kumla på träningsläger. Med i det fotbollsgänget fanns en kille som skulle bli fotbollsproffs och landslagsspelare. Han lystrade till namnet "Mias" men hette egentligen Mattias Jonsson.

Alvbåges slätstrukna bloggpremiär

ÖSK-målvakten John Alvbåge har börjat blogga i Nerikes Allehanda men inledningen ger inga bra vibrationer om kommande intressanta avslöjanden. I dagens Alvbåge -blogg berättar han om omstarten efter juluppehållet. Träningen alltså. Han berättar om en jobbig träningsrunda signerad Andersson och Karlsson där en allsvensk ÖSK-spelare inte orkade mer än halva banan och en annan allsvensk ÖSK-spelare som var så trött efteråt att han vomerade. Det duger inte John, vi vill veta namnet på spelaren som bara orkade halva banan liksom namnet på spelaren som kräktes efter avslutat pass. Först om du arbetar med den typen av avslöjanden kommer din blog att bli intressant och läsvärd.

Och vem f-n är banläggarna Andersson och Karlsson? Vi vill ha fullständiga namn!

Hockeyexpertens fall

Så här skrev Sportbladets hockeyguru Mats Wennerholm inför juniorernas VM-final i ishockey:

"Jag kan räkna upp minst tio skäl till att Sverige vinner nattens JVM-final. Vad är det då som talar för Sverige i natt? Jo, en bättre målvakt, bättre form, bättre spel, bättre självförtroende, bättre defensiv, större hunger och att de två huvuddomarna kommer från Ryssland och Schweiz"

Allt och mer därtill som haussade Sveriges chanser under rubriken VI ÄR BÄTTRE I ALLT - I NATT TAR SVERIGE GULD.

Ni vet hur det gick. Kanadaseger med 5-1. Enligt radions expertkommentator Lars-Gunnar Jansson var Sverige så underlägset att den våldsamt upphaussade tillställningen knappast var värdig en VM-final. Hur kan det bli så när Sverige enligt Wennerholm är "bättre i allt"? Jo, sanningen är nog den att Mats Wennerholm är en väldig usel bedömare, så hans "Vi är bättre i allt" får tillskrivas hans anmärkningsvärda okunnighet i den disciplin han satts att bevaka och bedöma i det stora Sportbladet.

Nå, hur förklarar han då det svenska debaclet i dagens tidning. Han måste ha känt viss skam när han pritade ner raderna " själv hade jag Sverige som k n a p p a favoriter inför den här finalen".

- Bättre spelare, sa Bill
- Bättre defensiv, sa Bull
- Bättre målvakt, sa Måns
- Bättre självförtroende sa Murre från Skogstibble
- Bättre i allt sa Wennerholm (före matchen)
- Knappa favoriter sa Wennerholm.

Säga vad man vill om Wennerholm, men nån sug tappar han inte. Men vi kan väl hjälpas åt att komma ihåg dagens rubrik i Sportbladet

WENNERHOLM: Sträck på er - nästa år vinner Sverige.

Jojo!

Märklig hockeyhausse

Den pågående VM-turneringen i ishockey för juniorer i Kanada uppmärksammas på ett märkligt stort sätt av media. Märkligt därför att jag inte kan påminna mig motsvarande stora intresse för juniormästerskap i någon annan disciplin. Sverige spelar i natt final mot Kanada, en match som direktsänds av SVT. För att semifinalmatchen mot Slovakien skulle kunna direktsändas utgick till och med ett ordinarie program. Är förklaringen den att SVT numera inte har en chans att ekonomiskt konkurrera om de riktigt stora idrottsevenemangen av globalt intresse och därför haussar en juniorturnering i en globalt liten sport som ishockey?

Nysning som trafikfara inget nys

Länets NTF-boss Roger Andersson, inbiten ÖSK-are för övrigt, är glad, stolt och nöjd över att bara 12 personer trafikdödats inom hans revir under 2008. Den lägsta dödssiffran på många år för övrigt. För hela landet är dödssiffran den lägsta sedan 1945. Landets NTF-chefer, inklusive Roger Andersson, tar naturligtvis åt sig en stor del av äran. 420 döda i trafiken under ett år och de som har ansvaret för säkerheten är nöjda.

Ingen av de olyckor som gett dödssiffror inom länet har så vitt jag vet skett i Lek- och Busrondellen i korsningen av Västhagagatan och Åbyvägen i Örebro. Men skulle man börja att statistikföra incidenter skulle nog den rondellen ligga i topp. Trafiklösningsfiaskot vid Reijmes på norr i Örebro är ju inte en rondell utan bara en sanslöst planerad korsning.

Tro inte att jag tycker att det trafiksäkerhetsarbete som Roger Andersson och hans kollegor i NTF gör är värdelöst. Det eviga zaggandet om att hålla hastighetsgränser och avstånd, att säkerhetsbältet ska vara på och att ta välgörande vilopauser vid långresor har säkert effekt just genom upprepandet, zaggandet. Undrar hur många olyckor som tillkommit på grund av att föraren somnat? Bara att nicka till under bråkdelen av en sekund kan räcka för att bilen ska komma ur kurs, det vill säga över på fel väghalva eller ner i diket. Lika farligt som att köra bil i sömnigt tillstånd torde var att köra bil förkyld och febrig. I varje fall om förkylningen genererar nysningar. En nysning kan jämföras med att slumra in under en tiodels sekund. Den människa är nämligen inte född som kan nysa utan att samtidigt blunda. Försök får du se! Så en ny ingrediens i NTF-zaggandet borde bli - ratta aldrig förkyld!

Apropå fyrahundra trafikoffer i Sverige under ett helt år; så många liv har israeliska bomber släckt på bara en dryg vecka.

Ingen finanskris i Varberga

Det verkar som om 2009 blir ett bra väderår att döma av dagens solsken. Stod det inte i gamla bondepraktikan att vädret vid årets första dag skulle sätta sin prägel på hela året? Nej, så var det nog inte, det var nåt med Erik, ax och kaka eller nåt sånt istället. Hur som helst var det ett bra stavgångsväder idag när jag valde att runda Varbergaskogen istället för Lundbyspåret. Och det här med jordklotets uppvärmningen är nog bara nys, det är ju 10 grader kallt ute. Celcius!

Hur det nu än blir med vädret fortsättningsvis, kan jag konstatera att än har inte den globala finanskrisen nått Sverige, så då är den väl inte global. Jag drar denna slutsats av den mängd pengar som disponerats för inköp av fyrverkeriprodukter. Om jag inte märkte det vid 12-snåret igår så fick jag det klart för sig när jag såg allt fyrverkeriavfall framförallt på sträckan mellan Mellringe och Oxhagen, det vill säga i bostadsområdet Varberga. Undrar om inte Varberga är det bostadsområde i Örebro som inhandlar fyrverkerier för mest antal kronor per capita. Inte för att jag kollat läget i Brickebacken, Markbacken eller Baronbacken, men jag tror inte man har en suck mot Varberga. Vilken härlig folkfest förresten det måste bli senare i dag i Varberga när alla samlas för att sopa igen spåren av sitt nyårsfirande!

Om finanskrisen når familjen Thörner i Björkhaga under året återstår att se. Beskedet från Försäkringskassan kommer väl snart och ger indikationer på hur väl denna kritiserade institution förmår täcka upp de ökade utgifter som E.ON, ÖBO och övriga årligen signalerar och med stor pondus genomför. Året som gick lyckades man inte med det konststycket eftersom det nyss färddigarbetade bokslutet visade en årsförlust på ett par tusenlappar. Nu sägs det att 2009 skall bli ett plusår ekonomiskt för landets pensionärer, men jag säger som Rellingen, vad det nu var han sa.

I min öron ringer än idag Fredrik Reinfeldts käcka löftesapell i 2006 års valrörelse: "vi i Alliansen lovar alla ålderspensionärer med hyresrätt 3000 kronor per år". Jag förstod aldrig riktigt varför just vi skulle få ett bidrag på 3 lappar, men kanske var det ett uttryck för moderaternas stora jämställdhetspatos. Pensionärer i villa skulle ju få det bättre genom slopandet av fastighetsskatten. Nu blev det ju inte billigare när fastighetsskatten ersattes med en avgift. Det var nog när det förhållandet stod klart som Reinfeldt gav kontraordern till Borg att dra tillbaka 3000-kronorslöftet.

I eftermiddag ska jag titta på Ivanho, som jag har för mig har samma rättvisefilosofi som Robin Hood. Så titta ni också Fredrik Reinfeldt och Anders Borg! Och varför inte Staffan Währme också.