Trottoarprataren Gunnar

Gunnar var ett givet inslag i gatubilden i Kumla på 1940-50-talen. Det som skiljde Gunnar från de andra skomakarna och kvarntorparna i centrala Kumla var att Gunnar pratade högt för sig själv. Till mångas förnöjelse och till ingens förtret.  Det enda som satte stopp för pratandet var när han kände för att stanna upp i ett gatukorsning och sjunga en stump. Vad Gunnar hette mer än Gunnar vet jag inte. Vad han kallades kommer jag däremot ihåg - Tok-Gunnar! Gunnar var ett av många original i Kumla på den tiden.

Om Gunnar levde och pratade idag skulle han sannolikt smälta in i gatubilden med alla människor som till synes pratar rakt ut i luften. Gunnar skulle uppfattas som en högst normal människa, möjligtvis skulle han skilja sig från mängden när han stannade upp och utbrast i skönsång. Kanske har Gunnar där något att lära oss nutidsmänniskor.

Nisse i repris, tack!

Min önskerepris i TV är Hasseåtage-revyn Gula Hund.  Revyn är från 1964 men TV-sändes några år senare. Kanske har den visats under "Minnenas Television" senare ändå, men är i mitt tycke värd en repris på reprisen. Revyensemblen bestod förutom av Hasse och Tage av Gösta Ekman, Birgitta Andersson, Monica Zetterlund och sånggruppen Gals and Pals.

Ni minns säkert Hasse Alfredsson-monologen om pensionären som rymt från ålderdomshemmet. Jag däremot minns framförallt det inslag som handlade om en grupp romer som gjorde tappra försök " att bli riktiga svenskar".Bland annat arrangerade de på eget initiativ en studiecirkeln på temat svensk geografi. I ett slutförhör testade cirkelledaren vilka kunskaper som fastnat och ställde följande fråga till den äldste cirkeldeltagaren:

- Farfar, vilka äro då Hallands floder?
- Nisse

Om revyn skulle återsändas idag tror jag att jag skulle skratta lika hejdlöst åt den dialogen som jag gjorde då för åtskilliga decennier sedan. Jag skulle då också,  inte skratta åt men njuta av, hela ensemblens framförande av den svenska nationalsången i czardas-rytm.  Som avslutning på en revy i toppklass. Låt oss få se den igen!

En kunskapsförmedlande tomte

Våra barnbarn, göteborgsfödda båda två, har blivit 20 resp. 17 år. Ändå var jag, deras farfar, nödgad att för vilken jul i ordningen vet jag inte agera jultomte med jultomtens traditionella utstyrsel. Nåja, jag behöver inte längre ta till låtsasinköp av Aftonbladet för att förklara min frånvaro någon timma och dessutom räcker det med ett mindre lösskägg på hakan. Det viktiga är att jag kommer pulsande i snön genom Björkhagaskogen med en julklappssäck på ryggen och knackar på altandörren. Det vill säga att julklappssäcken inte innehåller alla klappar, dom flesta ligger kvar under granen.

Jag ska alltså komma pulsande i snön, ha skägg på hakan och tomteluva - och fördela julklapparna. Då är alla nöjda. Då är det jul på riktigt.Men eftersom jag är en jultomte med ambitioner försöker jag förmedla någon typ av kunskap. I år genom att jämföra snömängden i år med hur det var 1718, ett år då jag var kunglig hovtomte hos Sveriges dåvarande kung. En kung som jag var så familjär med, påstod jag, att jag kallade honom Kalle, andra sa "Kalle Dussin" men historieböckerna sa Karl X11. Den stora snömängen 1718 fick jag som hovtomte och den svenska karolinerhären kämpa oss igenom när vi hals över huvud räddade oss över till den svenska sidan sedan norska armén genant nog avlivat den svenska krigarkungen med ett knappskott - inte ett nackskott. Den snömängd som fanns i Björkhagaskogen var jämförelsevis blaha, blaha. Påstod jag innan det var dags att dela ut klapparna

Vem Vet Mest utan kändisar är bäst

Vem Vet Mest är i konkurrens med På spåret familjens favoritprogram på TV. De åtta deltagarna i Vem Vet Mest svarar rätt eller fel på frågor tills bara tre återstår i en finalomgång. För att man ska vara framme i finalomgången inom programtidens ram är ett noga uträknat antal frågor så svåra att ingen utan mycket udda kunskaper kan svaren. På detta sätt har man alltid, under alla de år som Vem Vet Mest sänts, kommit fram till en finaltrio i så god tid att tävlingsledaren, Rickard Ohlsson, hinner med en kortintervju med de tre innan finalfrågorna börjar ställas.

Programmet sänds varje veckodag kl. 19.00. 8 nya deltagare varje dag. Deltagarna har i tron att de besitter lämpliga allmänkunskaper för att kunna bli presumtiva finalkandidater anmält sig till tävlingen. Vanliga människor från olika delar av landet. Människor med god allmänbildning. Programledaren Rickard Ohlsson har i många olika sammanhang fått lysande recentioner för sitt sätt att leda frågetävlingen.

Nu har programledningen kommit fram till den allt annat än lysande idén att låta de åtta frågepultarna besättas av åtta svarande av kategorin "kändisar". Men kändisar har den märkliga inställningen att de i alla tv-sammanhang måste "bjuda på sig själva", vilket gör att det seriösa frågeprogrammet plötsligt blivit ett tramsprogram i bästa Gäster med gester-stil. Och de drar med sig frågeledaren Rickard i förfallet, han styr och leder inte "kändisar" med samma känsla som när det är valiga, okända svenskar i svararpositionerna.

Låt oss få gamla vanliga Vem Vet Mest tillbaka

Från slö basketstjärna till deckarkung

Jag ärvde några årgångar av tidskriften Kumla Julblad efter min syster Birgit som gick bort för kort tid sedan. Kumla Julblad utgavs första gången till julen 1930 och fortsättningsvis vid jultid varje år till och med 1979.
Tidningen speglade livet i stan, där det bodde "mer skomakare än folk", sett ur såväl historiskt som dagsaktuellt perspektiv. Till det aktuella hörde att en av tidningen utsedd jury utsåg det gångna årets bästa idrottare i stan, ett alltid med spänning emotsett val.

1973 års mottagare av Kumla Julblads hederspris för årets idrottsprestation beskrivs så här i motiveringstexten:

... som nästan fört upp laget  i högsta divisionen och som år ut och år in varit aktuell för landslaget. Han vet hur han ska stå och han kan pricka den där lömska korgen med precision. Han har fingertoppskänsla för sporten.

"Den lömska korgen" är naturligtvis en basketkorg och den ständigt landslagsaktuelle spelaren namn är HÅKAN NESSER.  Varför blev det då aldrig några landslagsuppdrag för den kommande succeförfattaren med rötter i Kumla och basketklubben Kumla Real? Jo så här reder författaren av motiveringstexten ut det hela:

Anledningen är bara följande- Han är rent ut sagt för oambitiös för att slita svett och möda för en fast landslagsplats. En likgiltighet som rullar över i nonchalans. Tyvärr, säger förståsigpåare med uppgivenhet.

Jo jo, men till ett hederspris och till en suverän karriär som författare av deckargåtor räckte ambitionen.

Vidunderligt vacker. Men falsk!

Visst är den vidunderligt vacker, Lina Sandells psalm nummer 248 i svenska psalmboken, "Tryggare kan ingen vara än guds lilla barnaskara". Men ack så falskt den klingar i dessa dagar då 6-7-åringar mejats ner med automatvapen i en skola i USA. Och då det över hela världen finns miljontals barn med en allt annat än trygg tillvaro.

När den svenska psalmboken omarbetades i mitten av 1980-talet försvann psalmen "Fädernas kyrka i Sveriges land" med motiveringen att den var alltför storsvensk och nationalistisk. Jag tycker, fast av helt andra skäl, att psalm nr 248 "Tryggare kan ingen vara" bör gå samma öde tillmötes.

Gumman tog fel kölapp

På "min" Vårdcentral, den som jag tilldelats, finns två köer att "kölappa in" sig på. En för de som ska till läkare och en för de som ska till labbet för provtagning. För båda köerna finns tavlor som visar vilket könummer som gäller.

När jag kom till Vårdcentralen för provtagning hade läkarkön kommit till 78 och provtagningskön till 41. Jag fick nummerlapp nr 49 och hade alltså en viss väntan att stå ut med. Inget problem eftersom det var varmt och skönt i väntrummet och -23 ute. Dessutom serverades såväl kaffe som glögg, vilket jag inte kunde utnyttja eftersom provtagningen skulle ske "på fastande mage".

Trots att väntrummet var fullt av människor var det tyst som i...ja jag vet inte vad. Ända tills en gammal dam, hon var minst i min ålder, ställde sig upp och med hög röst bröt tystnaden och påstod att det måste vara nåt fel på kölappssystemet. Hon skulle till provtagningen och hade kölapp nummer 82 och kön hade bara kommit till 44. Hon hade, som ni förstår, tagit kölapp till fel kö.

Det hela ordnade naturligtvis upp sig. Damen fick komma in vid nästa upprop, vilket ingen med rätta kölappar protesterade mot. Däremot lyckades inte personalen rätta till kölappsproceduren, varför det inför varje nytt "insläpp" blev diskussioner om vem som stod på tur. När tavlan bjöd in "44" fick "43" högljutt argumentera för att det var hens tur. Jag hade alltså 49 och smet in när talvan visade att "50" var välkommen in. Till innehavaren av kölapp nr "50"s stora förtrytelse. När jag var provtagen och klar hörde jag hur "57" och "58" kivades om vem som stod i tur.

Jag hade en idé om hur personalen mycket enkelt skulle lösa det här kölappsproblemet, men jag ville ju inte lägga mig i hur de ska sköta sitt jobb. Det hade säkert missuppfattats.

Tänk vad en liten gumma kan ställa till!