Det ensidiga valet av inköpare av Aftonbladet

Varför är just jag utvald? Varför anses just jag vara speciellt lämplig för jobbet? Vad är det för egenskaper som jag anses besitta och som inte finns hos någon annan i sällskapet på totalt åtta personer där jag tycker att alla, utan undantag, , äger de kvalitéer som uppdraget kräver. Men det blir alltså jag, den äldste i församligen, som får ta på mig ytterrocken, förklara för församlingen att jag just kom på att dagens Aftonbladet måste inköpas, men att jag snart är tillbaka.

Det där med inköpet av Aftonbladet är årets traditionsbundna lögn. Istället går mina steg till uteförrådet där Willys-kassen med skägg, luva och ansiktsmask finns tillsammans med en överfull julklappssäck.. Jag ska alltså återigen fungera som den tomte i församlingen där alla vet att det är jag som döljer mig bakom masken och den tillgjorda tomtestämman. Men en julklappsutdelning utan tomte kan inte dessa i vanliga fall så verklighetsnära personerna tänka sig.

Jag har i vanlig ordning inte förberett mig för jobbet. Inga kluriga frågor om de närvarandes eventuella snällhet har övats in utan allt får ske enligt stundens ingivelse. Jag tror inte heller att det förväntas några lustigheter från min sida utan bara att jag fördelar klapparna i enlighet med de informationer som finns på paketetiketterna. Jag skall naturligtvis så gott jag förmår lägga in litet känsla i deklamationen av de olika julklappsrimmen. Och jag ska naturligtvis spela mycket förvånad över varför jag, i vanlig ordning, inte finns till hands för att ta emot mina egna julklappar.

Ännu in i det sista kommer jag att försöka påverka valet av julklappsutdelare. Varför inte den reslige, den kraftige eller den vesslesnabbe? Eller varför inte en gumma för en gångs skull? Vad skulle hända om jag vägrar?

Allt blir nog som vanligt ändå.

Klackfjutt?

Tåfjuttens raka motsats är klacksparken. Om tåfjutten i vissa lägen är en skämmig men effektiv nödlösning är exekverandet av klacksparken ofta ett utslag av effektsökande som ofta, på gränsen till aldrig, inte har något rationellt syfte. Varför tillslaget med tån heter fjutt och kicken med klacken spark förtäljes inte i det här avsnittet av Thörners fotbollsskola för åskådare. Kanske är benämningen klackfjutt alltför löjeväckande.

Min absoluta tro är att klacksparken, precis som tåfjutten, inte står på tillslagstränarens övningsagenda. Tåfjutten därför att den inte kan utföras på mer än ett sätt, klacksparken därför att den inte bör utnyttjas av andra än spelare av världsklass, typ Messi och Ronaldo. Den bristande övningen i klacksparkens långt ifrån ädla konst resulterar ofta, när sparken någon gång kommer till användning, i ett kapitalt, närmast löjeväckande, misslyckande. Det vanligaste är att spelaren som försöker sig på den onödiga konsten träffar sitt eget andraben med klacksparken, varvid bollen rullar ut över någon kritad linje som ger motståndarna inkast eller inspark. Lyckade klacksparkar under en allsvensk säsong kan kan räknas på egna handens tumme.

Hur utföres då en klackspark? Jo, för det första bör bollens läge vara något bakom spelarens kropp, men inte så långt bakom att han eller hon inte når bollen med den benpendling, först långsamt framåt och sedan snärtigt bakåt, som utgör förutsättningen för att klacksparken ska ha någon som helst chans att bli lyckosam. Dessutom bör det finnas en medspelare bakom, beredd att ta emot bollen om aktionen överhuvudtaget ska tjäna något vettigt syfte. Rätt utförd vid rätt tillfälle kan klacksparken resultera i en målchans, kanske ett skottläge, för den bakomvarande klacksparksmottagaren. Om den bakomvarande spelaren väljer skottalternativet är dock risken stor att bollen träffar klacksparkaren i baken.

I nästa lektion kommer jag att ta upp bredsidan, fotbollsspelarens mest finstämda instrument.

Så dags...

"Erfarenhet och visdom är den kam och hårborste man får när man blivit flintskallig"

En digitalbox´irrfärder

Det damp ner en avi i postlådan. Avin berättade att jag hade ett paket på 3,4 kilo att hämta på Renommés postavdelning i Haga Centrum. Paketavsändare var enligt avin Posten själv i egen hög institution. "En julklapp" tänker man spontant i dessa jultider, även om jag inte kunde erinra mig att jag gjort Posten sådana tjänster att jag kunde vara förtjänt av en julgåva.

Paketet visade sig mycket riktigt inte vara en julgåva från Postverket utan den digitalbox som jag för några veckor sedan återsände till dess ägare Com Hem i Härnösand. Sedan 2007 hade jag hyrt denna box för en kostnad av 70 kronor i månaden, men nu hade jag förärats en ny box av närstående vid en synnerligen ojämn födelsedag. Boxen hade jag alltså sänt tillbaka till ägaren, Com Hem, helt enligt texten i hyresvillkoren. Jag hade ändå först sänt några mail till Com Hem och frågat om jag kunde lämna boxen till någon av företagets återförsäljare i stan. Inget svar dock varför jag valde att för en kostnad av 175:- sända boxen till Com Hems adress i Härnösand.

Men Com Hem ville alltså inte ha boxen. I varje fall löste man inte ut godset inom föreskriven tid varför Posten inte kunde göra annat än återsända paketet till avsändaren, d v s till mig. Ett mail sändes till Härnösand där jag frågade om jag kunde hjälpa till på något sätt att ta hand om den digitalbox som de var ägare till och som nu fanns på Haga Centrum och tog upp värdefull hyllplats. "Jovisst" sa man i ett snabbt besked med vändande mail, "vill du köra iväg den till närmaste återvinningsstation åt oss." Så är du snäll, kunde man ha tillagt men det gjorde man inte

Jag har ännu inte bestämt mig om jag ska hjälpa Com Hem med den lilla detaljen, men eftersom man av allt att döma inte har någon återvinningsstation i Härnösand så lutar det nog åt att jag tar mig en tur till stationen i Mellringe. Det är ju trots allt jul snart.

Lite försynt ställde jag mailfrågan om Com Hem kanske kunde tänka sig att stå för fraktkostnaden, 175:-, eftersom det tydligen var en helt onödig kostnad. Com Hems svar blev "Du skulle ha tagit kontakt med oss innan du sände boxen till Härnösand så du får stå för fraktkostnaen själv".

Jojo, plötsligt slog det mig att jag kanske inte ska åka till Mellringe ändå.

Fortsättningskurs i fotbollsskolan

Det i allt väsentligt mest centrala i det ädla spelet fotboll är kontakten mellan boll och fot även om andra godkända kontakter kan ske. Så är till exempel kontakten mellan boll och skalle också en inte oväsentlig del i spelet, medan kontakt mellan boll och hand är otillåten med några få undantag. I denna fortsättningskurs för fotbollens åskådare kommer jag huvudsakligen att ägna mig åt kontakten mellan boll och fot, en kontakt som äntligen fått den uppmärksamhet den förtjänar. Vilket inte minst accentueras av tillkomsten av speciella kontaktspecialister benämnda tillslagstränare.

Kontakten boll/ fot kan med fördel indelas i två avdelningar: 1). då boll söker och träffar fot och 2) då boll lämnar fot. Det ska direkt sägas att om mottagandet enligt alternativ 1 sker på ett oskickligt sätt kommer inte heller alternativ 2 att kunna genomföras särskilt bra. I detta första avsnitt av fortsättningskursen ska jag beskriva en av de dussintals varianter av tillslag på bollen som förekommer under en fotbollsmatch nämligen den minst förekommande, den s k tåfjutten. I likhet med kärt barn har tåfjutten fått flera namn såsom tåpajen eller tåjagaren. Att tåfjutten kommit att bli den minst tillämpade varianten i tillslagsfloran beror nog på att den fått namn om sig att vara en nödlösning och därmed något skämmigt att använda.

Precis som namnet, tåfjutt, antyder sker kontakten boll/ fot med den allra främsta delen av fotbollsskon. Fördelen med tåfjutten är att den kan användas då spelaren hamnat i sådan tidsnöd att det är för sent att utnyttja någon av de andra tillslagsvarianterna. Dessa kräver nämligen viss inställning av fotriktningen vilket inte gäller för tåfjutten. Anledningen till tidsnöden är ofta att alternativet 1) ovan utförts oskickligt men det kan också bero på extrem närkontakt från motståndarbusar.

Hur utförs då tåfjutten? Jo i dess enklaste form är den bara en blixtsnabb kick på bollen utan några som helst precisionskrav. Vanligast är att tåfjutten används i en målchanssituation och inte allför sällan blir resultatet att bollen passerar målvakten och retfullt enkelt och stillsamt rullar vidare in i målet. Fler tåfjuttsmål skulle sannolikt tillverkas om inte välbetalda fotbollsproffs ansåg sig stå över sådana skämmiga futtigheter som fjuttar utförda med tån.

Så kära fotbollsåskådare och läsare av dessa rader, bua aldrig ut en spelare som i en tidsnödssituation använder sig av tillslagsvarianten tåfjutt även om den kan te sig lite smått löjlig bland alla de andra högvärdiga alternativen, som jag för övrigt återkommer till i kommande lektioner. Tåfjutten kan tyckas vara "en katt ibland hermelinerna" men i så fall en katt med klös om tidsnöden är stor.

Tåfjutten inleder nya kapitel i Fotbollsskolan

Det är nu snart ett och ett halvt år sedan jag skrev det senaste kapitlet i min "Fotbollsskola för åskådare". Det var det sjunde avsnittet. Nu tänker jag återkomma med några nya kapitel med kloka råda till passiva åskådare, råd som förhoppningsvis ska ge ökat underhållningsutbyte. Jag skall bland annat fördjupa mig - och läsarna - i det numera så uppmärksammade "tillslaget på bollen". Tror jag ska börja med den sällan utnyttjade men i vissa lägen så effektiva "tåfjutten", eller "tåjagaren", eller "tåpajen". Kärt barn har många namn.

Åttonde kapitlet i "Thörners fotbollsskola för åskådare" kommer förhoppningsvis i morgon

Blåvit glaskrossning

Det går alldeles utmärkt bra för allsvenska fotbollsklubbar att ställa upp till spel med spelare som inte ens har rätt att få trampa svensk mark. Det enda som måste fungera är att det sker i hemlighet så inga konkurrenter kan ta sig orådet före att lämna in protest. Förresten verkar inte sådana störande tilltag ( som protester) bita på "Kalle Ankas brorssöner" i Svenska Fotbollförbundets disciplinnämnd, att döma av deras svar på Örebros SK:s protest.

Örebro SK var visserligen den part som lade in protest men det är- hör och häpna- IFK Göteborg som reagerat mest högljutt efter Disciplinnämndens friande dom. Tala om att "kasta sten när man sitter i glashus".

Sara borde fått bragdguldet

Skidskytten Helena Jonsson tilldelas Svenska Dagbladets bragdmedalj. Jag anser att fel tjej medaljerades. Naturligtvis borde SvD ha valt 15-åriga simmartjejen Sara Sjöström, som totalt otippad blev världsmästare på världsrekordtid. Svenska folket har en chans att rätta till orättvisan genom att se till att Sara istället får hela svenska folkets pris - Jerringpriset

Poker & Sudoku

Det var en sån där magisk pokerkväll då man tyckte sig besitta övernaturliga krafter. Man tvingade fram den rätta färgen och den rätta valören med obetvinglig vilja och ett självförtroende som inte visste några gränser. Slutreslutatet blev att jag, för det är jag som är "man" i ovannämnda beskrivning, ökade startkapitalet med 90%.

Att jag bloggar om denna pseudohändelse beror på att jag nu längtar så enormt efter nästa samling med pokergänget att jag börjar tro att jag hamnat i en förstadie till spelberoende. Trots att det är bara är en dryg vecka till nästa spelkväll känner jag för att under mellantiden fresta med en eller annan Triss-lott. Ska undersöka om jag med samma vilja och självförtroende som vid pokerspelandet kan skrapa fram tre gånger en miljon eller nåt liknande.

För övrigt finner jag stort nöje i att lösa Sudoku-problem. Det intresset kände uppenbarligen några mig mycket närstående till när jag för en tid sedan fyllde år eftersom de förärade mig "Sudoku-utmaningen- 121 pussel på 8 olika nivåer". På knappt en månad har jag löst 96 av de 121 problemen. Jag har erövrat gult, blått, grönt och brunt Sudoku-bälte och kämpar just nu med det lila. Jag har märkt att vid lösande av Sudoku-gåtor är inte vilja och självförtroende några tillämpliga vapen utan mera tålamod och bekämpande av viljan att ge upp. Än är dessa vapen slipade.