Låt Allsvenskan få förbli en riktig fotbollsliga

Av föregående inlägg kan läsaren förledas tro att jag förordar en omläggning av Allsvenskan till höst/vår, d v s seriestart i augusti och serieepilog i maj/juni. Så är inte fallet, jag vill att den nuvarande ordningen där serien börjar och slutar samma år ska gälla även fortsättningsvis

Men om de som bestämmer inom svensk elitfotboll tycker att det är viktigt att svensk klubbfotboll lyckas ute i Europa, så är den givna åtgärden att det svenska seriesystemet är organiserat på samma sätt som i Danmark, Tyskland, England och alla andra länder ingående i UEFA-familjen.

Det andra problemet som fotbollsfolket har att brottas med, det sjunkande publikintresset, anser jag ha betydligt högre prioritet. Och då är inte omläggningen till höst/vår någon lösning. Den stora maktfaktorn inom svensk elitfotboll, SEF, med elfsborgaren Bo Johansson i spetsen ( som ordförande) vill istället banta Allsvenskan till tio kanske tolv lag,vilket man tror skulle gynna såväl publikintresset som standarden på lagen. Och alltså i förlängningen ge svenska framgångar i de europeiska cuperna.

Bosse Johansson och hans SEF-are har tydligen glömt det stora fiaskot från 1990-talets början då en genomgripande förändring av det svenska seriesystemet med bara sex lag i en Mästerskapsserie slutade i allsvenska historiens största publikminskning. Och då hade man ändå turen att det var just lagen med de vanligtvis största publikresurserna som kvalificerade sig för spel i Mästerskapsserien.

Tänk, Bosse Johansson, Lagrell & co, om lag som Trelleborg, Brommapojkarna, Häcken, Gefle och Mjällby tar hälften av platserna i den nya, bantade Allsvenskan och att lag som AIK, Djurgården, IFK Göteborg och Norrköping, för att nämna några av de publikstarkaste lagen i Sverige, döljs i en lägre division utan chans att varken höja det allsvenska publiksnittet eller kvalificera sig för spel i Europa!

Mitt råd är; vänta och se! Redan nästa år kan Allsvenskan ha en ur publiksynpunkt gynnsammare sammansättning än i år. Förhoppningen hos de styrande ska vara att Norrköping, Hammarby och Sundsvall ersätter förslagsvis Åtvidaberg, Brommapojkarna och Häcken. Då slår Allsvenskan ut i full publikblom igen.

Man kan åka ur Allsvenskan om ekonomin inte är den rätta, det har ÖSK fått erfara. Man borde också kunna mista den allsvenska platsen om publikintresset på hemorten är för lågt.

Höst/ vår enda lösningen

Det blev i vanlig ordning tvärstopp för de svenska lagen i de europeiska cuperna. I lika vanlig ordning startade diskussionerna hur få till stånd en annan tingens ordning, d v s större svensk konkurrenskraft. Eftersom det samtidigt har varit djup nedgång på publiktillströmningen till de allsvenska arenorna har man - i första hand inom intresseorganisationen Svensk Elitfotboll (SEF)- diskuterat de två problemområdena som om de hade ett klart samband och att man tror det finns en gemensam lösning. Det är ett feltänk!

När det gäller de svaga svenska insatserna i europacupspelet är problemet att vi aldrig ställer upp med de för tillfället bästa lagen, utan med de lag som var bäst året innan.

Detta förhållande är en effekt av att vi i Sverige avgör seriespelet vår/höst, d v s vi startar och avslutar seriepelet inom samma år. Så har det varit sedan slutet av 1950-talet. Det lag som vinner Allsvenskan och därmed kvalificerar sig för spel ute i Europa går in i cupspelet först nästan ett år senare. Konkurrerande länder startar sitt seriespel på hösten och avslutar detsamma maj/juni året därpå. Det nykorade mästarlaget där går in i europacupspelet bara några månader senare. Ska de som avgör svensk fotbolls öden och äventyr ge de svenska lagen optimal chans att lyckas, måste man ge dom samma förutsättningar som sina europeiska konkurrenter, d v s att man får gå in i cupspelet när man är som bäst, d v s det år man erövrat mästartiteln. Någon annan närliggande lösning än övergång till spel höst/vår står inte till buds.

AIK blev svenska mästare i början av november 2009. Nio månader senare startade man det cupspel man kvlificerat sig för med ett lag som inte på något vis kunde mäta sig i slagstyrka med det lag som blev svenska mästare året innan. I stället för att ställa upp med Sveriges bästa lag, som vid cupstarten var Helsingborgs IF eller Malmö FF, representerades Sverige av ett lag, AIK, som kämpar i botten av den allsvenska tabellen.

Naturligtvis ska Sverige representeras av det svenska mästarlaget, men det ska då var ett nypromoverat mästarlag. Inte en blek kopia av ett 1 år gammalt mästarlag.

Det bästa sättet att få till stånd svenska fotbollsframgångar i de europeiska cuperna igen - som IFK Göteborgs UEFA-cupvinst 1982- är en omläggning av spelåret till höst/vår. Jag vill återkomma till hur jag ser på förslaget att ändra allsvenskans numerär som ett medel att stärka svensk fotboll

Vida större anfallskraft 1994

När ÖSK vann silvermedaljerna i Allsvenskan 1994 gjorde man ett eller flera mål i alla 26 matcherna, totalt till slut 62 mål. En höjdarnotering i den allsvenska historien. I årets Allsvenska har ÖSK hittills gått mållös från planen i sex (6) matcher. Något att ta hänsyn till för alla de som jämför de två ÖSK-årgångarna

Ladan som gav vika

KB, Kumlabladet, har utkommit med sitt sommarnummer, tidningens hittills största satsning vad gäller volym och bredd innehållsmässigt. Naturligtvis återkommer den ständiga lägesrapporten vad gäller Camillas och Björns restaureringsarbete med "huset på höjden i björkhagen"i Sånnersta. Jag har själv åkt förbi och granskat arbetet och tror att Camilla och Björn, när arbetet är klart, har kommunens mest charmanta boendemiljö.

Vid en sådan utflykt till Kumlabladets spridningsområde har jag med egna ögon konstaterat att Vidarssons lada i Sånnersta äntligen lutat färdigt och lagt sig till ro och bildar nu Kumla kommuns största brädhög. Om med hjälp av extern hand- och maskinkraft eller av en vindpust av kulingstyrka vet jag inte. Något för Kumlabladet att utforska?

Kumla kommun har investerat i ytterligare en konstgräsplan, nu vid Vialundsskolan. När är det fotbollsplanens i Torp tur att få konstgräs? Då gäller det förstås att man först hittar "planen som försvann" ( enligt ett tidigare reportage i tidningen)

Allsvenskan behöver IFK Norrköping och Hammarby

Aldrig någonsin tidigare har fotbollsallsvenskan varit så olyckligt sammansatt ur publiksynpunkt som i år. För att nå forna tiders allsvenska publiksnitt per match måste lag som Trelleborg, Brommapojkarna, Häcken och Åtvidaberg ersättas av förslagsvis IFK Norrköping, Hammarby IF, GIF Sundsvall och Landskrona eller Degerfors. Men jag skulle tro att vi får nöja oss med att Åtvidaberg och Brommpojkarna ersätts av IFK Norrköping och GIF Sundsvall, vilket är gott nog.



Dessutom bör de publikstarka klubbarna AIK och IFK Göteborg hålla till i toppskiktet och inte i närheten av nedflyttnings- och kvalstreck för att snittpubliken ska lyfta.



För övrigt tycker jag att inte bara en ekonomi i ordning ska vara ett kriterium för spel Allsvenskan utan också ett publikunderlag av rimlig storlek. Varför ska allsvensk fotboll spelas på platser där invånarna inte bryr sig?

City Örebro vill ha stånd med stil

City Örebro, med uppdrag att befrämja centrumhandeln i Örebro, har beslutat att reformera torghandeln i stan. Det ska i ett första skede ske genom en standardisering av torgståndens konstruktion och färg. Alla torgstånd ska i framtiden se helt lika ut.

I ett andra skede ska stans alla designer, med influenser från Nordkorea, enas om utseendet på en för alla torgförsäljare gemensam torguniform. Däremot kommer det att dröja ytterligare en tid innan den lokala ordningsstadgan påbjuder finkostym eller annan strikt klädsel för oss som vill handla på stans torg

Porokara har gjort sitt i ÖSK

I mitt förra inlägg kallade jag honom "den räddhågade vänsterforwarden", som av någon obegriplig anledning uttagits att representera Finland i en träningsmatch mot Belgien. Hursomhelst tog Roni Porokara väl var på den chansen att visa upp sig för hugade proffsagenter, för enligt den vanligtvis skicklige fotbollsanalytikerna Göran Göransson var Roni riktigt på alerten, en av de bättre i det finska laget. Den i ÖSK konstant målofarlige ytterforwarden gjorde dessutom matchens enda mål.

"Det är kanske i det finska landslaget som Porokara ska återfinna det förlorade självförtroendet" dristade jag mig att hoppas. Nu lär han, vad jag erfarit, inte få någon chans att visa upp en eventuellt återfunnen självkänsla i ÖSK-dressen, eftersom han sannolikt ställs åt sidan i de kommande allsvenska matcherna. ÖSK har uppenbarligen tröttnat på att ge finländaren den gratisreklam som en ordinarie plats i ÖSKs förstuppställning innebär. Beslutet att agera på det sättet har naturligtvis underlättats av Porokaras miserabla form på sistone.

Bli därför inte förvånade om den vänstra forwardplatsen i ÖSK-laget mot Mjällby i morgon disponeras för en come back-ande Bassombeng.

Rätt eller fel? Rätt om anledningen hans dåliga insatser på sistone. Fel om petningen beror på oviljan att teckna nytt kontrakt med ÖSK.

Ett obeslutsamt hemmalag

Det var beslutsamheten som skiljde lagen åt. Endast beslutsamheten. Den bristande hos hemmalaget, ÖSK, och den oemotståndliga hos bortalaget, Malmö FF. I övrigt fanns inga uppenbara kvalitetsskillnader mellan allsvenska tvåan och allsvenska trean.

Den bristande beslutsamheten hos hemmalagets spelare rådde från avspark till slutsignal, från sista utpost till den räddhågade vänsterforwarden. Den senare personifierade allra mest obeslutsamheten när han på ett sätt som förde tankarna till pojklagsfotboll hanterade en uppenbar målchans i den första halvleken. Hela spelarens agerande speglade ett närkingst "det går allri" trots att nationaliteten är finsk. Var fanns den finska sisun?

Det var länge sedan Porokara gjorde en godkänd insats för svart/vitt. Hans uttagning till den finska landslagstruppen förefaller därför obegriplig. Men kanske är det i den omgivningen Porokara kan återfinna tron på den egna förmågan. Till glädje i så fall också för ÖSK i den allsvenska spurten.

Men det var som sagt inte bara Porokara som svek. Gerzics drömskott mot Åtvidaberg blev till femton meter på sidan om målet mot Malmö. Räddningen på mållinjen mot Åtvidaberg återupprepades mot Malmö - den här gången med handen dock, med straff och utvisning som följd.

En focuserad och beslutsam Alvbåge ska naturligtvis inte släppa ett skott från 30 meters håll förbi sig. Skottet, förresten, föregicks av ett obeslutsamt agerande av Bedoya. Kanske berövades han bollen på ett regelvidrigt sätt, men den skånske (!) domaren Ingvarsson friade. Hur kan man förresten välja en skånsk domare i en match där ett skånelag är ena part?

Kihlberg tappade bollar på ett sätt som aldrig förr, Gerzic la så många precisa passningar till Malmöspelare att man fick intrycket att han hade svårt att i ögonvrån skilja på ljuströjade och vittröjade spelare. Varför måste ÖSK byta till bortadress (helsvart) när man spelare borta mot Malmö FF men att Malmö FF kan spela i sin ordinarie ljusblå dress på Behrn Arena? Har för mig att Malmö FF brukar uppträda i rött när man gästar Örebro.