Alvbåges negativa utvecklingstrend

ÖSK-målvakten John Alvbåge erkänner i sin blog att hans insats i förlustmatchen mot Kalmar inte var godkänd. "Jag var inte bra" skriver han. I en intervju i dagens Allehanda ställer han sig själv frågan " om det inte till och med var hans sämsta insats någonsin i ÖSK-tröjan". Nej, John Alvbåge var inte bra, han var till och med riktigt usel. Kanske har han rätt i att det var hans sämsta insats någonsin i ÖSK-tröjan, men gudarna ska veta att konkurrensen är knivskarp. Det var några matcher under förra säsongen av ungefär samma dignitet.

Men nog har väl en målvakt rätt att misslyckas ibland? Jovisst, men i John Alvbåges fall är det inte fråga om enstaka matcher utan en klart skönjbar negativ trend. "Från klippa till såll" är väl litet elakt att säga, men klart är att Alvbåge inte följer den utvecklingstrend som vanligtvis är förhärskande inom målvaktsskrået, den att målvakter bara blir bättre med åren. John Alvbåge är fortfarande en bra målvakt med allsvenska mått mätt, men han är inte den djärva, beslutsamma, omutliga klippa som ÖSK så väl behöver för att radera nesan att vara det enda laget i maratonallsvenskans "top 12" som ännu inte spelat hem det allsvenska guldet.

Förra säsongen aspirerade Alvbåge på titeln "en av allsvenskans bästa målvakter", vilket också gav honom viss landslagsstatus. I dagsläget har han många övermän, säkerligen 10-12, då har jag ändå inte räknat in den 19-årige andremålvakt som Kalmar FF slängde in i matchen mot ÖSK i den skaran. Det är inte märkligt alls att John Alvbåge inte längre finns med i landslagsdiskussionerna.

ÖBO-sabotage mot våra blommor

Det damp ner en skrivelse från hyresvärden, Örebro-Bostäder, i postlådan. Det var information om att det skulle göras fönsterarbeten i vår lägenhet. Skrivelsen lades i vår postlåda på eftermiddagen den 27 april och fönsterarbetet skulle påbörjas klockan sju på morgonen den 28 april. I dag alltså.

Skrivelsen innehöll information om de åtgärder som ålades oss som hyresgäst att genomföra innan fönsterarbetet kunde påbörjas. Vi skulle plocka bort blommor från alla fönsterbräden, ta ner alla gardiner och flytta alla möbler som stod närmare än en och en halv meter från respektive fönster. Detta för att arbetet med fönstren skulle kunna genomföras från insidan. Dessutom sas det skulle "visst montagearbete ske utifrån", men för att detta skulle kunna genomföras krävdes inga åtgärder från vår sida.

Vi klarade av vårt uppdrag så att fönsterarbetet från insidan skulle kunna genomföras utan hinder. Dessutom i god tid före arbetsstarten klockan 7 på morgon.

Det där med "visst montagearbete" som skulle ske utifrån visade sig vara den totalt dominerande delen av arbetet. Om vi vetat detta hade vi kanske , trots den knappa tiden, haft möjlighet att ordna så att montörerna inte behövt trampa ner våra härliga blomsterrabatter. För några förhållningsorder att vara varsamma med ev planteringar hade montörerna uppenbarligen inte fått.
Okänsligt nertrampade vårblommor är ingen vacker syn kan vi informera ÖBO om.

Dessutom, men det är ju förstås en bagatell, tyckte man sig kunna gå in på vårt elnät för laddning av elektriska skruvdragare. Men det hade sett bra ut att först fråga om lov.

Sist men inte minst; hela det här förfarandet är inte likt ÖBO. Alltid har arbete informerats i god tid och genomförts med respekt för hyresgästen. Det här bar ingen sedvanlig "ÖBO-prägel"

"Torpaplan" lokaliserad

Chefredaktören för Kumlabladet, Isac Svanberg, och jag ägnade söndagen åt att leta eventuella spår efter den medeltida fotbollsplanen Torp Arena. Nåja, medeltida är kanske för mycket sagt men nog är det nästan 60 år sedan det sparkades boll på den gropiga planen belägen i byn Torp några kilometer nordost om tätorten Kumla.

Med hjälp av mitt, fortfarande, relativt goda minne och husgrunden efter gumman Björks gamla torpstuga tror vi att vi lyckades lokalera var planen en gång låg. Men det var också allt, några som helst rester av hörnpinnar, målstolpar eller krita stod inte att finna. Det är rent förunderligt hur förändrat ett naturområde hinner bli på en så historiskt kort tidsperiod som ett halvt sekel. Där straffpunkten vid det ena målet rimligtvis borde ha varit hade en björk vuxit upp till ansenlig höjd och överhuvudtaget hade planen, en gång med nära normala fotbollsplansmått, förvandlats till ett naturområde med björk och sly. Det enda som var någorlunda intakt från tiden då det begav sig var den slänt där fotbollsintresserade tjejer och vi grabbar, som var för unga för att få vara med och spela, hade åskådarplats. Den slänten var den bästa hjälpen för oss när vi nu cirka 60 år senare skulle lokalisera den yta där sparkandet skedde.

Hur var det då med gumman Björks stuga? Jo den stugan låg långt från all annan bebyggelse efter cykelvägen till Torp Arena ( så hette den naturligtvis inte då utan det var bara "Torpaplan"). Efter torsdagskvällarnas energifyllda sparkande på planen blev det vanligt att stanna till hos gumman Björk för att släcka törsten. Men borta var nu torpstugan men grundstenar visade var stugan legat och hur stort detta enkla tjäll varit. Stegning visade att 3 x 4 meter var en trolig boendeyta för såväl kök som sovrum och kammare. Så det blev litet trångt när 10-15 törstiga fotbollsspelare samlades runt vattenskopan i gumman Björks kök

För övrigt hann jag och chefredaktören med ett besök hos min gamla skolkamrat Benny, som jag inte träffat på sextioett år. Vi upplevde pånytt gamla gemensamma minnen, inte minst när det gällde fotbollsmatcherna på "Torpaplan".

Kumlabladets prenumeranter kan läsa mer om våra planletaraktiviteter i aprilnumret av tidningen.

Sämsta starten blev nästan den bästa

Efter fyra omgångar i årets Allsvenska fanns det läge att spekulera om ÖSK någonsin startat så svagt. Nu fyra omgångar senare är det dags att leta i annalerna efter en bättre start än årets. Så snabbt kan det gå. Det ska dock sägas direkt att fem segrar på de åtta första omgångarna i n t e är är något ÖSK-rekord. Anders Uddling nämner i dagens Allehanda åren 1990 och 1991 som konkurrerande framgångsår, men han borde ha gått tilllbaka ytterligare ett antal år i den allsvenska ÖSK-historien.

1968 var ÖSK obesegrade ännu efter sju spelade omgångar. Av de sju matcherna hade man vunnit sex och spelat en oavjord. Det betyder 19 inspelade poäng med dagens 3-poängsystem, fyra poäng mer än årets ÖSK-facit efter åtta spelade omgångar. I den åttonde omgången 1968 blev det dock tvärstopp. Elfsborg vann på Eyravallen med klara 3-0, men ändå har ÖSK aldrig startat Allsvenskan starkare än 1968; sex segrar av åtta möjliga och endast en förlust.

Fortsättningen 1968 blev dock inte lika lyckosam som inledningen, men ändå hamnade ÖSK i sluttabellen på ett poängtal som bara var två poäng sämre än guldlagets, som det här året var Öster. Undrar för övrigt om inte 1968 var den jämnaste årgången någonsin i Allsvenskan. Alla de fyra medaljlagen hamnade nämligen på samma poäng, 27, med ÖSK därefter på 25. Möjligtvis med undantag för silveråret 1994 har ÖSK aldrig varit närmare det allsvenska guldet än då. Men tyvärr fick den strålande inledningen inte någon riktigt bra fortsättning. På de resterande 14 omgångarna blev det nämligen bara ytterligare fem vinster ( mot 6 på de första 7 omgångarna) och målskillnaden 15-8 på de 8 första omgångarna förbyttes till 19-27 på de resterande 14.

Mitt tips på en slutlig sjundeplats i årets Allsvenska står kvar, men jag vill gärna påminna om de ord med vilka jag kompletterat tipset - "ÖSK är det lag som har största möjligheterna att förbättra sin position". Många av de förutsättningar som jag byggde den analysen på har infriats. Inte minst att Paulinho har tillkommit men kanske mest att ÖSKs mittfältare, det må vara Gerzic, Kihlberg eller Bedoya, äntligen har insett att de kan och måste bidra till målgörandet om inte en topposition ska förbli en hägring. Wowoah försätter sig numera ytterst sällan i kniviga situationer och så länge Alvbåge inte släpper in några bollar måste jag tro att han är rätt man att hålla ÖSK kvar i toppen.

Ett dramatiskt vägärende

Plötsligt en dag var skogen utanför våra sovrums- och vardagsrumsfönster full av arbetsmaskiner; grävskopor, väghyvlar, lastbilar och allt vad det heter. "Skogen" i det här fallet är skogsremsan mellan bebyggelsen i Björkhaga och Gäddestavägen. Med våldsam kraft och i ett högt tempo började arbetsmaskinerna röja för en ny väg genom den skog som är lingon- och blåbärsmarker och framförallt hemvist för vår hjord på 6-7 rådjur som sedan många år tillbaka varit våra vintergäster.

Jag tog en titt på kommunens hemsida för att där kanske kunna få besked vilka vägarbeten som var på gång i kommunens regi. Någon information om ny väg genom Gäddestaskogen stod dock inte att finna. Jag formulerade och sände därför ett mail till kommunen med en hovsam förfrågan vad som var på gång i "vår" skog. Är det en ny cykelväg på gång? Kommer den att asfalteras? Vart ska den nya vägen ta vägen?

Svaret kom överraskande snabbt från Örebro Kommun, från Tekniska nämnden närmare bestämt. Där hörde tydligen frågan hemma. "Tack för ditt mail. Vi tar nu hand om ditt ärende. Ditt ärendenummer är Tn 757/2010. Din handläggare är Eriksson Gösta".

Ser man på! Min förfrågan hade sådan status att den till och med fick sitt alldeles egna ärendenummer. Dessutom hade ärendet hamnat på en namngiven tjänstemans bord. Det var med andra ord meningen att Gösta Eriksson skulle ta tag i det hela och ge mig ett svar. Betryggande! Under tiden trummade arbetsmaskinerna på utanför våra fönster och pressade sig med ursinning kraft fram genom skogen som här och var är ganska djungellik och sank.

Det ska sägas att det här svaret från Tekniska nämnden, som inte var ett svar utan mer en bekräftelse på att man tog ärendet på allvar, kom den 31 mars. Förmodligen var det samma dag som Gösta Eriksson fick ärendet på sitt bord.

När arbetsmaskinerna kommit så långt in i djungeln att de bara hördes på avstånd, tyckte jag häromdagen att det var dags med en liten påminnelse. En stilla mailförfrågan till Tekniska nämnden när möjligen denne Gösta Eriksson kunde vara beredd att formulera ett svar. Även denna gång kom mailsvaret med vändande post så att säga. "Hej! Ärendet är överflyttat till Stadsbyggnadskontoret och har där ärendenummer Bn 621/ 2010" . Det framgick också att ärendet hade transporterats till Stadsbyggnadskontoret redan den 1 april. Av allt att döma hade Gösta Eriksson ingen insikt i frågan " vad det är för arbetsmaskiner som härjar i Gäddesta- skogen" men kanske också Stadsbyggnadskontoret har svårt att hitta lämplig person att svara på min fråga, eftersom man inte kunnat lägga ut ärendet på någon namngiven person.

Nu har alla arbetsmaskiner tystnat och arbetet uppenbarligen slutfört. Eller har man bara tagit en välbehövlig paus, för vägen, som jag provflanerat, tar ett abrupt slut som om den inte visste vart den skulle ta vägen? Klart är att den blivit ett nytt promenadstråk, men kommer den att asfalteras så att den även kan användas som cykelstråk? Kanske Sociala nämnden eller liknande instans har kläm på fakta. Ge mig gärna ett nytt ärendenummer så jag kan fortsätta känna mig lite betydelsefull!

Nya angrepp på Allsvenskan

Efter sex allsvenska omgångar är publiksnittet per match 5.726. En låg snittsiffra med allsvenska mått mätt men egentligen en smått fenomenal ansamling fotbollsfans på de allsvenska fotbollsarenorna med tanke på den tidiga starten i tidernas kallaste fotbollsväder och på de flesta håll alldeles bedrövliga planer. Desssutom med de stora publikdragande lagen en aning på dekis resultatmässigt så här långt. Ett "dessutom" till förresten; med tidernas mest olyckliga sammansättning av Allsvenskan med publiktorftiga lag som Häcken, Trelleborg, Brommapojkarna, Åtvidaberg, Gefle, Kalmar, Halmstad och Mjällby.



Först var det IF Elfsborgs ordförande Bosse Johansson , tillika nyvald ordförande i SEF, Föreningen Svensk Elitfotboll, nu också Helsingborgs klubbdirektör Paul Myllenberg och Malmö FFs verkställande direktör Pelle Svensson, som framför tanken på en bantning av Allsvenskan till högst 12 lag. Det skulle, enligt de tre, ge inte bara bättre kvalitet utan dessutom ökat publikintresse. Eftersom ingen av de tre var med i diskussionerna i början av 1990-talet då liknande idéer framfördes och ledde till en bantning av Allsvenskan till en Mästerskapsserie med sex lag, borde någon i deras klubbar tala om vad denna bantning då ledde till i kvalité och publikintresse. Den bisarra och fullständigt fiaskobetonade bantningsidén föddes som så mycket annat ont i fotbollssammanhang i Småland. Här är en rekapitulation.



1991 bestod Allsvenskan av 10 lag som under våren spelade en enkelserie. Serien var en kvalificeringshistoria till höstens Mästerskapsserie, dit de sex bästa lagen i vårens "Allsvenska" kvalificerade sig. Matcherna i den "med stor spänning emotsedda kvalificeringsallsvenskan" sågs i snitt av 4.325 åskådare. En besvikelse. Men i Mästerskapsserien skulle det bli annat, för turligt nog var det enbart publikstarka lag som tog hand om de sex platserna, nämligen IFK Göteborg, Malmö FF, AIK, Norrköping, ÖSK och Djurgården. Trots denna maximalt lyckliga utgång för experimentet ökade bara publiktillströmningen måttligt, till genant låga 4.747 per match. Kom ihåg att årets Allsvenska med lag som Häcken, BP och Trelleborg och kalla vindar och usla planer samlat tusen åskådare mer - per match.



Blev det då en fortsättning på detta brutala angrepp på det utomordentligt starka varumärket Allsvenskan? Nej, naturligtvis inte. Visserligen blev inte Allsvenskan helt normalt igen förrän 1992, då med 14 lag, men publiksiffrorna steg sakta men säkert till anständiga nivåer igen. Så vitt jag kommer ihåg utdömdes inget straff för de saboterande smålänningarna. Men "sabotaget mot Allsvenskan" var ett fenomenalt bra exempel på vart handlingskraft i kombination med dåligt omdöme kan leda.

Har de tre, Bosse Johansson, Paul Myllenberg och Pelle Svensson, tänkt på att även en bantad Allsvenska kan komma att innehålla lag som Häcken, Trelleborg, Brommapojkarna, Mjällby och Åtvidaberg. Och med lag som IFK Göteborg, AIK, Djurgården och Kalmar utanför, om nu den aktuella allsvenska tabellen skulle vara kvalificerande.

Vem tar på sig ansvaret att i tid stoppa nya sabotage mot Allsvenskan?

Fyra krav som inte infriats- än!

Jag har tippat att ÖSK placerar sig på sjunde plats i årets Allsvenska. Jag redovisade det tipset i den här bloggen innan, naturligtvis, serien startade. Jag påminner nu inte om detta för att komma med något "Va var det jag sa" eller nåt sånt utan bara för att påminna om att jag kompletterade mitt tips med " inget lag i min sluttabell har bättre möjligheter att förbättra ställningen än just ÖSK". Jag sammanfattade den möjligheten i fyra krav som tarvade infriande:

1. John Alvbåge måste vara på topp i minst 27-28 av de 30 matcherna- inte 21-22 som förra säsongen.
Jag anser att Alvbåge redan har "förbrukat" två av de tre matcher han har att vara "en målvakt av ordinärt snitt". Han har klart förlorat "matchen i matchen" mot såväl Asper i Mjällby som Jankulovski i Gais.


2. Samuel Wowoah måste på ett bättre sätt än förra säsongen värdera när en rensning är ett bättre alternativ än att försöka spela sig ur en knivig situation.
Wowoahs svagheter i ovannämnda avseende har han tagit med sig till den nya säsongen. Till detta har han lagt en tidigare ej visad svaghet att vara mycket inaktiv och obeslutsam vid flera av årets baklängesmål.

3. Nordin Gerzic som offensiv mittfältare måste börja hota inne i motståndarnas straffområde. Han verkar tro att det alltid är "någon annan" som ska göra målen - inte han. 1 mål förra säsongen är för dåligt av en spelare som har en offensiv mittfältsroll. Han svarade dessutom inte för särskilt många målgivande passningar.
Läste för litet sedan en intervju med Gerzic där han förklarade sig nöjd med att han visserligen inte svarat för särskilt många assist, men att han hade en hel del assists till assistenten till målgöraren. Om Gerzic är nöjd med detta facit finns det inte mycket att hoppas på från det hållet. Men Gerzic behövs för att ÖSK ska nå den sjundeplats som är mitt tips.

4. Roni Porokara verkar ha samma inställning som Gerzic att det inte är han utan någon annan som ska göra
målen.
Porokara har varit totalt ur slag och därför har inte någon förnyad kreativitet och beslutsamhet i målchanssituationer noterats. Men han har naturligtvis liksom Gerzic och Wowoah ännu chansen att komma igen. Däremot är jag mera tveksam till Alvbåges roll som "medaljskapare" i ÖSK

ÖSK och Sixten Boström kör oförtrutet på med 4-3-3-systemet. Med en ensam central anfallare krävs djupledslöpande och attackerande mittfältare. Just nu är det bara Bedoya som kreerar den rollen och han gör det bra även om det inte visat sig i målprotokollet. Än. Hans miss i friläget mot Gais antyder att han skolkat från Eija Feodoroffs tillslagslektioner.

Sofia Larsen vs Anders Borg

Jag har granskat en insändare publicerad i Nerikes Allehanda i går fredag. Bakom insändaren står några välkända lokala politiker med centerpartisten Sofia Larsen i spetsen. Insändarens rubrik är

En månadslön extra

Regeringens politik har gett mest till dem med låga inkomster.

Det fina är att det i samma tidning och samma dag finns redovisat regeringens egen uppfattning om hur politiken slagit i olika inkomstgrupper. Den artikeln har fått följande rubrik.

Medel- och högavlönade mest gynnade av regeringens politik.

"Regeringens politik", som båda inlagorna handlar om, är det s k jobbskatteavdraget och hur detta avdrag slår i olika inkomstgrupper. Det är ingen annan än landets finansminister, Anders Borg, som i artikeln för regeringens talan.

Sofia Larsen & Co påstår redan i insändarens rubrik att Regeringens politik har gett mest till dom med låga inkomster. På det kontrar finansministern - också redan i rubriken - att "Medel- och högavlönade mest gynnade av regeringens politik". Något säger mig att finansministerns uppgift är den mest korrekta eftersom skattelättnaden för en person med en årsinkomst på 100.000 kronor är runt 6.500 kronor medan en person med en årsinkomst på 500.000 kronor får runt 14.500 mer i lönekuveret p g a jobbskatteavdraget. Detta förhållande bevisar, enligt Sofia Larsen & Co, att "den disponibla inkomsten har ökat dubbelt å mycket för dem med lägst inkomster jämfört med dem som tjänar allra mest". I Sofia Larsens värld är 6.500 kronor dubbelt så mycket som 14.500 kronor. Och Oskar Öholm, Johan Pehrson och Lars-Axel Nordell håller med. Vad hjälper det då att finansministern frankt och öppet påstår att "gruppen med inkomster på 50.000 kronor i månaden och mer har gynnats mer än alla andra grupper"

ÖSK nu en av de stora i svensk fotboll

Det blev visserligen inte Marcus Astwald utan Kim Olsen som satte ÖSKs 1400e allsvenska mål genom tiderna, men kul var det att ÖSK hamnade på den ytterligt jämna målskillnaden 1400-1500 i maratontabellen. Naturligtvis är det inte lika kul att såväl målskillnaden som matchraden är negativ - fortfarande är antalet vinster betydligt färre än antalet förluster. Men låt mig komma med litet positivism!

När ÖSK efter många års harvande i "tvåan" återkom till Allsvenskan 1989 låg ÖSK på 15:e plats i Maratontabellen, till och med snäppet efter Degerfors IF. Den tabellraden måste ha varit synnerligen deprimerande läsning för många rättrogna ÖSK:are. Nu 482 matcher senare är läget annorlunda; ÖSK har avancerat till plats 12 och lämnat över plats 15 till just Degerfors. Om allt går någorlunda normalt den säsong som just inletts kommer ÖSK att ha avancerat till plats 11 innan säsongen är till ända.

Det var den ena positiva noteringen. Den andra är att de 482 allsvenska matcher som ÖSK spelat under perioden 1989-2009 har gett följande positiva tabellrad: Vunna 186 (174), förlorade 168 (210) och målskillnaden 640-629 ( 757-866). Siffrorna inom parentes är motsvarande resultat för perioden 1946-1978. Så visst har ÖSK-fotbollen tagit stora steg framåt. Under de senaste 20 åren har ÖSK varit en av de stora inom svenska fotboll, tillsammans med legendariska klubbar som IFK Göteborg, Malmö FF, AIK och Helsingborg. Det är egentligen bara guldmedaljerna som saknas.

Lasse Anrell tänker fel

Aftonbladets Lasse Anrell är bekymrad över ett vikande intresse för Allsvenskan i fotboll. Ett vikande intresse som han tyckte sig se redan i slutet av förra säsongen. Han till och med tror att vi kommer att hamna på samma dystra publiksiffror som i början av 1990-talet. För att ni rätt ska bedöma det rimliga i den spådomen vill jag rekapitulera de allsvenska publiksiffrorna under åren 1990-1995:

Matchsnittet var 1990 /4.608. 1991 /4.305, 1992 / 3.990, 1993/4.838, 1994/ 5.779 och 1995/ 5.687. Dessutom spelades 1991 en Mästerskapserie mellan de sex trämsta lagen i Allsvenskan efter våromgången. Den Mästerskapsserien samlade 4.747 per match - en oerhörd besvikelse för framförallt de representanter för det småländska fotbollsförbundet som fått så mycket beröm för sin kreativitet och sin "förmåga" att se hur en kompimerad serie med de bästa lagen skulle öka publikintressent- väsentligt.

Lasse Anrell påstår att den rekordtidiga allsvenska starten med ty åtföljande ovärdiga standard på planerna bara haft marginell betyderlse på publiksiffrorna under de tre första omgångarna, som ändå i snitt samlat 5.696 åskådare i genomsnitt. En siffra som jag, i motsats till Lasse Anrell, tycker är anmärkningsvärt bra med hänsyn till hur fotbollsvädret varit under de avverkade omgångarna.

Men jag håller med Lasse Anrell om att det kommer att bli ett jämförelsevis svagt publikår i Allsvenskan, men inte på grund av vikande publikintresse utan på grund av Allsvenskans sammansättning med flera publiksvaga lag än någonsin. Det kunde man räkna ut redan förra året så snart det stod klart att de nya allsvenska lagen skulle bli Mjällby och Åtvidaberg och att publikstarka Hammarby försvann till Superettan. Med Häcken, Trelleborg, Brommapojkarna och Gefle kompletterade med Mjällby och Åtvidaberg har Allsvenskan fått en ur publiksynpunkt synnerligen olycklig sammansättning. Skulle tro att de sex ovannämnda lagen inte ens kommer upp till ett gemensamt snitt av 4000 per match, snarare närmare 3000. Då förstår var och en att publikstarka lag som AIK, Malmö FF, IFK Göteborg, Elfsborg och Helsingborg får bära ett orimligt tungt publiklass för att den Allsvenska snittpubliken ska nå samma höjder som under 2000-talets första decennium. Men att snittpubliken skulle nå de låga nivåerna från 1990-talet kan det inte bli tal om.

Före en idealisk sammanstättning av Allsvenskan ur publiksynpunkt torde lag som Häcken, Brommapojkarna, Mjällby, Trelleborg, Åtvidaberg och Gefle ersättas med Hammarby, IFK Norrköping och lag från de stora mellansvenska städerna Västerås, Eskilstuna och Linköping.

Dags för måljubel i ÖSK idag?

När Kim Olsen satte 2-0 mot Åtvidaberg i allsvenska premiären var det ÖSK-mål nr 1399 i Allsvenskan sedan intåget i det fina sällskapet 1946. Något jubiléumsmål nr 1400 fick vi inte se vare sig mot Malmö FF eller mot Mjällby och det skulle inte se bra ut med ytterligare en match utan måljubel. Jag har tidigare tippat att Marcus Astwald skriver in sig i ÖSK-historien genom att göra mål nr 1400.

Nämnas bör att ÖSK-mål nr 1000 sköts av en av dagens ÖSK-motståndare- Daniel Tjernström. Det allra första ÖSK-målet i Allsvenskan gjordes av Åke Engwall en augustisöndag 1946 på Eyravallen. Vilket lag som fick registrera den motgången? AIK, förstås!

Ett annat betydligt otrevligare jubiléum för ÖSK bestod Mjällby AIK med i förra omgången. 2-0-målet då betydde allsvenskt mål nr 1500 - i ÖSK-målburen. Men det jubiléet glömmer vi snarast möjligt..

Om ÖSK skulle vinna med 1-0 mot AIK idag kommer ÖSKs målskillnad i den allsvenska maratontabellen vara 1400-1500. Det är i så fall ÖSKs facit efter 1012 allsvenska matcher, som gett 362 vinster, 270 oavgjorda och 380 förluster. Om ÖSK efter den här säsongens slut står på lika många vinster som förluster i maratontabellen, har man förmodligen vunnit allsvenskt guld i år.

För ordningens skull vill jag meddela att AIK spelat 1890 allsvenska matcher, vunnit 784, förlorat 601 och spelat 504 oavgjorda. Med detta facit ligger AIK på plats 3 i Allsvenska maratontabellen efter IFK Göteborg och Malmö FF.

Vet ni förresten vilken AIK-are som har gjort flest matcher i det svenska A-landslaget genom åren?
Jo, det är ÖSK-aren, ja i varje fall örebroaren numera, Sven "Dala" Dahlkvist, med 39 A-landskamper på "sitt samvete".

En kunglig drill i Gränna

Örebro har ett antal nordiska vänorter, bland annat danska Kolding. Om Örebro skulle behöva en svensk vänort så vet jag att skånska Helsingborg inte på något vis skulle var aktuell. På 1990-talet bestal Helsingborg oss på våra bästa fotbollsspelare - Furst-Jonsson- Powell. Visserligen betalade man en struntsumma för trion, en struntsumma som man för övrig, skulle det visa sig senare, inte förfogade över.


Nu har de ansvariga i "Sundets pärla" som man så missvisande kallar sin stad, beslutat att konkurrera med Örebro om firandet av det 200-åriga kungajubiléet. Som ni vet ska vi örebroare fira att det var i Örebro som fransosen Jean Baptiste Bernadotte valdes till Sveriges konung år 1810. Nu har de skorrande blekansiktena vid "Sundets pärla" kommit på att denne fransman visserligen valdes till regent i Örebro, men det var i Helsingborg han landsteg och välkomnades till sitt nya hemland. Denna landstigning, som konsekvent nog inföll innan valet i Örebro, ska nu firas med en pompa och ståt som vida överträffar kraftansträngningarna och pengaslöseriet i Örebro. Kungafamiljen, den nuvarande svenska, verkar också sätta större vikt vid firandet av landstigningen i Helsingborg än kröningen i Örebro eftersom man större man- och kvinngrant deltar i firandet på skånsk mark än på närkesslätten. I varje fall som det basuneras ut från skånska medier.

Jean Baptiste landsteg alltså i Helsingborg 1810. Vad säger att han inte på färden norrut genom Sverige stannade till vid litet olika platser, som nu också anser sig ha jubileumanledningar. Det var t ex det här året som det första spadtaget till Göta Kanal togs. Var det månne Jean Baptiste som tog detta första spadtag någonstans i Motalatrakten? Och han kanske "slog en drill" i Gränna, så det kanske finns någon allmän inrättning där som kräver jubiléumsarrangemang. Klart är att inte bara Örebro kommer att fira Bernadotte-ättens intåg i svenska kungahistorien.

Och, som sagt, Örebro och Helsingborg kommer aldrig att bli vänorter.

Lysande Kumlabladet!

Du har väl kläm på varför vi äter så mycket ägg just i påsktid? Inte, då kan jag tala om att det kommer an på att det fanns ett överflöd av ägg efter fastetiden. Det var så det började med äggätarseden och den har fortsatt även om inte fastandet numera inte är särskilt utbrett med ty åtföljande överlager på ägg.

Hur jag vet det här? Jo, jag prenumererar på Kumlabladet och som prenumerant på detta lokala blad får jag sådant värdefullt vetande till livs. Annat påskvetande värt att ta del av är att påsken förr inföll på ett bestämt datum. Numera är tidpunkten för påsken första söndagen efter första fullmånen efter Bengt-dagen, d v s vårdagjämningen. Jag frågar bara, får ni som prenumererar på Nerikes Allehanda eller andra mer eller mindre stora drakar sådana fakta presenterade för er?

I senaste numret av Kumlabladet, som utkom den 28 mars, saknar jag egentligen bara ett rejält aprilskämt. Men ansvarige utgivaren, chefredaktören, grävande journalisten och pressfotografen Isac Svanberg, tycker väl att "sånt larv" får andra tidningar syssla med. Kumlabladet kan istället presentera den rykande färska nyheten att "takarbetet fortsätter hos Camilla och Björn i Sånnersta" och gräver, förmodligen med stor möda, fram att "väggarna är reglade, isolerade och täckta med OSB-skivor". Det kunde jag inte läsa ett ord om i Nerikes Allehanda.

Vidare får vi veta att nu har det hänt igen; Hästarna hos Gert-Ove har smitit igen. Lyckligtvis så smet dom från hagen till stallet, där i varje fall en av hästarna föråt sig på havre. Hela 10 kilo drog den i sig, men klarade sig lyckligtvis från kolik eller andra besvär som brukar följa av sådant frosseri.

Nu väntar jag spänt på aprilnumret i vilket vi kanske får läsa om "fotbollsplanen som försvann" om det nu finns några rester kvar av denna berömda arena " Torp Ground".

Vilken maktfaktor Kumlabladet är förstår man då KBs hemsida på nätet plötsligt bar har försvunnit ut i den del av cyberrymden dit den ya tekniken ine når. Dessutom har redaktionens mailadress blivit hackad. Det kan ha sina risker att bli för stor och betydelsefull.

Det var ett aprilskämt

Vill för ordningens skull meddela att min blog med rubriken "Reservskämtet i Nerikes Allehanda" till alla delar var ett aprilskämt. Naturligtvis skulle aldrig Bergensten-Ströman-Uddling ha kommit på ett så infernaliskt kreativt aprilskämt som justitieminister Beatrice Ask klarade utan minsta tankemöda.

Reservskämtet i Nerikes Allehanda

Tycker du att årets aprilskämt i Nerikes Allehanda var ovanligt fantasilöst och illa genomarbetat? I så fall är du inte ensam om den åsikten. Men i rättvisans namn ska alla veta att Allehanda haft väldig otur med årets skämt. Så här ligger det nämligen till:

I vanligt ordning samlades tidningens skämtartrojka- Bergensten, Ströman, Uddling- redan i mitten av februari för att spåna kring årets aprilskämt. Man spånade, valde och vrakade. Bland annat spolade man i ett tidigt skede det skämt som idag publicerats. Jag hoppas du som läser det här förstått att "nyheten" om en Daniels Westling-staty i Brickebacken är just ett skämt. Den enda skillnaden mellan det publicerade och det ursprungliga förslaget är att man initialt beslutat att "konstnären" skulle vara snidaren som gjort Kronblom-statyn, Sören Niklasson från Hova. Det förslaget spolades eftersom Niklasson bara arbetar i trä. Dessutom skulle nog Westling bli alltför lik Kronblom om Niklasson fick fria händer med sin motorsåg.

Nej , det var ett helt annat förslag som till slut vann hela trojkans gillande. Man fastnade för att lura läsarna med den smått bisarra nyheten att regeringen på initiativ av justitieministern Beatrice Ask beslutat att på allvar ta itu med landets alla sexköpare. Det skulle bland annat ske genom att delge misstänkta sexköpare misstankarna skriftligen. Så sker redan idag, så för att det skulle bli ett bra aprilskämt bestämde de tre - Bergensten, Ströman och Uddling- att delgivningen skulle distribueras i grällt färgade kuvert. Förslagvis bussgredelina. Ett uttalande av Beatrice Ask, där hon motiverar åtgärden, skulle komplettera nyheten. Det gredelina kuveret skulle uppmärksamma alla, postanställda, grannar och andra, vilka som var misstänkta sexköpare och var dessa bodde. En modern skampåle i gräll färg.

De tre i trojkan hade gjort sitt val och log så smått i mjugg när de tänkte på hur läsarna skulle reagera på "nyheten".

Deras kreativa och fantasifulla arbete saboterades dock genom att Beatrice Ask tog sig orådet före att offentliggöra "skämtet" innan tiden var inne - det vill säga före 1 april.

Så det fick duga med Westling-statyn i Brickebacken.